Ferdinand Boberg

Bod i Skräddarbo, Möklinta ett offsettryck efter Ferdinand Bobergs original
samt
Tre artiklar skrivna av Lennart Parknäs, publicerade i Sala Allehanda den 21 november 1997

Arkitekten Ferdinand Boberg (1860 - 1946) var stilbildande under de första årtiondena av 1900-talet. Han fick i uppdrag att rita flera magnifika byggnader bl a Posthuset vid Vasagatan, prins Eugéns Waldemarsudde, NK-huset på Hamngatan och Thielska galleriet på Djurgården. Han blev dock mycket motarbetad och fann att uppdragen sinade och att han var tvungen att söka nya arbetsområden.

Han kom på en storslagen idé. Han ville göra kolteckningar av hus i Sverige - inte bara slott och kyrkor utan också enklare byggnader från byar, fiskelägen, sågar, järnbruk m m. Framför allt ville han koncentrera sig på sådana byggnader, som kunde förmodas komma att försvinna. Han tänkte sig att han skulle göra 1000 sådana kolteckningar så det var inget litet extraknäck han funderat ut.
Energisk som han var och dessutom med goda kontakter med prins Eugén och kungahuset liksom med Stockholms finanshajar lyckades han skrapa ihop ett sällskap på cirka 50 herrar till ett sammanträde på Stockholms slott i april 1916. Där fanns prins Eugén och dåvarande kronprinsen sedermera kung Gustaf VI Adolf, där fanns flera Wallenbergare, flera Ax:son Johnsson, bankiren Thiel, NK:s grundare Sachs, en von Hallwyl, en Åhlén, en Lyckholm... Boberg lyckades få dessa penningstinna herrar att satsa 10 000 kronor var, d v s en halv miljon kronor vilket ju var en förfärlig massa pengar på den tiden. Han skrev ett kontrakt där han utlovade att under 10 år leverera 100 teckningar årligen. För detta skulle han få sammanlagt 175 000 kronor. Dessutom skulle han varje år i 10 år få 6 000 kronor för "driften af en mindre bil med chauffeur, rekvisita och alla ordinarie eller extra kostnader, jämte ersättning för alla förflyttningar inom Sverige medels tåg, båtar och motorbåtar eller skjuts". Så det var inget dåligt betalt jobb han hade skaffat sig.
De 1000 originalteckningarna skulle doneras till Nordiska Muséet liksom alla skisser och förberedelsearbeten Boberg gjort.
Donatorerna blev emellertid inte lottlösa de heller. Av den halva miljonen avsattes 50 000 kronor för att på Generalstabens litografiska anstalt trycka 50 exemplar av en lyxupplaga av reproduktioner av alla 1000 bilderna samt en särskild originaletsning, som bara fanns i dessa 50 exemplar varefter kopparplåten skulle förstöras. Sedan skulle bilderna delas upp i 10 serier och varje serie läggas i en läderklädd kassett. De sålunda utstyrda lyxexemplaren överlämnades som gåva till var och en av de 50 donatorerna. Jag har sett de 10 kassetter, som gjordes till en av donatorerna Percy Tham. Varje kassett var cirka A3 (d v s två A4) och ca 20 centimeter tjock, helt klädd med kalvskinn och försedd med Thams namn i guldsnitt. Jag skulle tro att man idag skulle få betala uppåt 3000 kronor för att göra bara en sådan kassett. Visserligen hade de betalt mycket pengar men de fick också en furstlig utdelning.
Hela denna historia finns beskriven av Gustaf Upmark i en uppsats i Ord och Bild, 27:e årgången.
Lennart köpte en av Bobergs bilder i antikvariatet Vöbam i Stockholm hösten 1994. Den hade påskriften "Möklinta. Bod vid Skräddarbo 1923." Han försökte leta efter boden men fann den inte. Flera personer tillfrågades och till slut kom Alvar Klintemyr i Skräddarbo med förslaget att vi skulle gå över till Märta Ferner och fråga. Och mycket riktigt. Märta kom mycket väl ihåg boden, hon hade fått använda övervåningen till lekstuga när hon var liten. Hon trodde att den revs i början av 30-talet i samband med att man byggde nya ladugården. Hon kunde dessutom berätta att man tyckte dörrarna var så fina att man sparade dem. De stod på vinden i gammelstugan! De har på vår begäran av Mikael Ferner, Vivastbo, skänkts till hembygdsföreningen.

Vi tycker att den rätta hemvisten för denna unika bild är dels den gård där denna bod stod och dels Möklinta Hembygdsförening varför vi härmed skänker ett exemplar till Märta och Mikael Ferner att förbli på gården oavsett ägare. Ett andra exemplar av samma bild har vi skänkt till föreningen.

Örlinge i januari 1996
Maria och Lennart Parknäs


Tre artiklar skrivna av Lennart Parknäs och publicerade i Sala Allehanda c:a 1997

INNEFOLKETS ARKITEKT MED RÖTTER I BERGSLAGEN
I början på seklet var han innefolkets arkitekt framför andra. Han ritade prins Eugens Waldemarsudde, bankiren Thiels palats på Djurgården, varuhuset NK åt Josef Sachs. Men han har också ritat av en bod i Skräddarbo, Möklinta, och hyttor i Bergslagen och en patriciervilla i Sala. Vem var denne märklige man, som gjorde uppror som ung men fick de ungas uppror mot sig som gammal. Och ändå lyckades vända nederlaget till en seger över sig själv och kändisskapet.

Ferdinand Boberg var bara ett år när hans föräldrar 1861 flyttade in i gruvfogdebostället i Kärrgruvan i Norberg. Huset finns inte kvar längre men i Norbergs hembygdsgård hänger en teckning av huset som Boberg gjort. Långt senare, när Boberg blivit berömd fick han järnmagnaten Axel A:son Johnsson att lova att flytta huset till hembygdsföreningens gård Karlberg. Flytten blev aldrig av men däremot har föreningen inrett ett Bobergrum i Karlberg med en del verk av Boberg och en del av hans möbler.

Barndomen i Norberg har otvetydigt satt sina spår. Den lille Ferdinand hängde i lokstallet och lärde sig hur ångmaskiner fungerade. Sträckan mellan Norberg och Ängelsberg var Sveriges andra järnväg och i lokstallet stod de två lokomotiven Åmänningen och Norberg. Ferdinand kände lokförarna och kunde åka med tåget till Ängelsberg där det allra märkvärdigaste fanns: "Där var det stångjärnssmedjan, som var underverket! Där kunde jag stå i timtal och bara stirra…" skriver han i sina minnesanteckningar. Ferdinand skulle också långt senare bidra till att bevara dessa miljöer.

Maskiningenjör eller organist?
Ferdinand drömde om att bli maskiningenjör medan fadern tyckte han skulle bli organist. Det gick bra för honom i skolan och som elvaåring får han börja i läroverket i Falun. "Jag blev No 1 i klasserna hela vägen", skriver han. Han fick hoppa över två klasser. Teckningsläraren säger om honom: "Vi ha en pojke i skolan, som nog med tiden kommer att sätta självaste Rafael i baksätet."

Efter studenten far han till Stockholm och börjar på Tekniska Högskolan för att bli maskiningenjör men sadlar om - påverkad av kamrater - till arkitekt. Han kommer in i arkitekt- och konstnärskretsar. Blir god vän med Zorn, Bruno Liljefors, Carl Larsson och prins Eugén. Och träffar Anna Scholander, vars far hade varit en av de ledande arkitekterna i Sverige. Anna var konstnär och hade vistats utomlands ett par år, bl.a. hos faderns gode vän Charles Garnier, som hade ritat den berömda Parisoperan. Ferdinand och Anna gifter sig och samtidigt ritar han sitt första hus, en villa i Hallsberg beställd av Carl Larssons svärfar det s.k. Bergööska huset.

Bort med det gamla!
Tidens arkitektur hade karakteriserats av ett falskt stiltänkande och oäkta material. "Här sätter man opp sina pilastrar, kornischer och lister, först på pappret och sedan i puts och gips ovanpå teglet; och så kallar man det italiensk renässans"! Boberg ville tillbaka till det sanna, det rätta och det förnuftiga. "Vi måste utgå från att det är hus, som skall användas men böja oss för våra klimatiska förhållanden och använda oss av material, som klarar vårt klimat och så skapa en inhemsk stil, som inte är kopior av något utländskt även om vi inspirerats av de stora arkitekterna." Boberg är inte ensam om kritiken, den får stor genomslagskraft. Och så får han sitt första stora uppdrag.

Brandstationen i Gävle
Tung och massiv som en medeltida borg med sina torn, romanska fönster och valv. Brandstationen i Gävle blev inledningen på den moderna arkitekturen i Sverige och Bobergs genombrott 1890. Han fick rita fler byggnader i Gävle: Centralpalatset mittemot centralstationen och gasverket i Brynäs. Han ritade också Centralpalatset i Falun, där en gång Selma Lagerlöf bodde. Huset är dock förvanskat till oigenkännlighet vid en renovering inför Gustaf VI Adolfs eriksgata 1953! Industribyggnader blev en inkörsport för Boberg. Han ritar elverket i Stockholm, gasverket i Värtan. Och det som många av oss sett: vattentornet vid Mosebacke torg i Stockholm, "en liten arkitektonisk pärla" enligt kritiken och vi kan hålla med.. Det definitiva genombrottet kommer när han blir den dominerande arkitekten för Stockholmsutställningen 1897.

Bobergs Stockholm

Nu kommer den tid omkring sekelskiftet då Boberg för alltid skall sätta sin prägel på centrala Stockholm. Han ritar Posthuset på Vasagatan, som med sin utsmyckning i rosa sandsten ständigt ger nya upplevelser. In mot entrén flyger en svärm av svalor i sandsten, längs fasaden i ögonhöjd löper en tallkvistbård och där kan man upptäcka en mus, en orm, en fågel insmugna i barren för att bara nämna några få detaljer. Titta noga på det, när du kommer till Stockholm nästa gång!

Posthuset på Vasagatan i Stockholm i rosa sandsten. Ritat 1898.

I slutet av Vasagatan byggs ungefär samtidigt som Posthuset det s.k. Carlbergska huset, numera bättre känt som LO-borgen. Det var ursprungligen ett privathus med åtta jättelägenheter om nio rum och kök. Det märkliga och nya var att alla rum, även badrum och garderober, hade direkt eller indirekt ljus.

LO-borgen byggdes ursprungligen som ett hus med privatbostäder. 8 praktvåningar om 9 rum vardera. Kallades ursprungligen det  Carlbergska huset.

Och som för att fullfölja intagandet av Stockholm fick Boberg så rita ett hus i andra ändan av Vasagatan, mittemot slott, riksdag och riksbank, nämligen Rosenbad. Det byggdes för att rymma bank, restauranger, butiker och bostäder men är nu säte för regeringskansliet. Också här slösar Boberg med ornament och utsmyckningar. (När man förfasar sig över 1960-talets rivningsraseri då så många fina gamla hus försvann skall man veta att för att göra plats för Rosenbad så revs det s.k. Bondeska palatset!).

Rosenbad – färdigbyggt 1902. Var ursprunligen byggt som ett palats för banker, restaurang och affärer men används idag av regeringskansliet. Skönheten och de klassiska dragen gjorde att Boberg geniförklarades

Ett hus, som visserligen tillkom mycket senare (1915), men som också dominerar Stockholmsbilden är NK-huset på Hamngatan då en orgie i lyx betald av Josef Sachs. De hade förberett sig med en två månaders studieresa i USA i specialtåg med egen betjänt. Det lyxiga gick till sådan överdrift att man senare fick ta bort eller tona ner vissa lyxdetaljer.

NK-huset, som Boberg ritade 1913 till Josef Sachs. Byggklart på våren 1915. Observera det typiskt Bobergska: djupt nerdraget tak, som en mössa, och en fronton –  fronten över ingången uppdragen till översta våningen.

 

Vinden vänder
Vid flera tillfällen hade en förstucken kritik vänts mot Boberg. De yngre arkitekterna strävade efter en nationalromantisk stil, en svensk stil, och ansåg att Boberg alltför mycket låtit sig påverkas av italienska och österländska stilar. Det är nästan makabert att erinra sig den unge Bobergs kritik av den svenska arkitekturen 30 år tidigare! Han skriver i sina minnesanteckningar:"…då jag var ung, hur jag tyckte att de gamla arkitekterna hängde i tills de blevo omöjliga…och mina löften att lämna plats för den nya generationen…" Dagen efter ett angrepp möter Boberg konsthistorikern Jonny Roosval på Strandvägen: " ´Jag bygger aldrig något mer´, sade han.
Och med det slutar Ferdinand Bobergs arkitektbana.
Men han skulle fortsätta att rita hus, men nu ritade han av dem! Hus, som redan var byggda och som till och med kanske var rivningshotade.



ÖVERLEVNADSKONSTNÄREN
Både Ferdinand och Anna hade framträtt som konstnärer men det var inte att tänka på att man skulle kunna livnära sig på det viset. Anna hade god framgång med sina målningar från Lofoten överallt &endash; utom i Sverige!

Men så fick Ferdinand en genial idé. 1915 hade han besökt barndomstrakterna kring Norberg, Ängelsberg, Ramnäs och Virsbo. Han såg hur det gamla smidet höll på att dö ut, dammarna torkade, vattenrännorna torkade, stångjärnshamrarna stod stilla. "Jag visste att jag kände de gamla smedjorna i detalj, jag kunde rita, jag var snabb i uppfattning och utförande … tänk! Tänk om jag kunde få göra ett stort arbete över gammal byggnadskultur … jag blev yr i huvudet vid tanken på allt som fanns kvar men sjöng på sista versen …"

Idén växte till att dokumentera i kolteckningar hela den svenska byggnadstraditionen under tio år. Och inte just slott och kyrkor utan enklare byggnader från byar, fiskelägen, sågar, järnbruk, hyttor m m. Framför allt ville han koncentrera sig på sådana byggnader, som kunde förmodas komma att försvinna. Han tänkte sig att göra 1000 sådana kolteckningar så det var inget litet extraknäck han funderat ut!

Boberg fixar fram en halv miljon 1915!
Med sina kontakter med kungahus och finanssocieté lyckades Boberg med sedvanlig energi få fram 50 bidragsgivare, som vardera satsade 10 000 kronor. Det var prins Eugén och dåvarande kronprinsen sedermera kung Gustaf VI Adolf, det var flera Wallenbergare, flera Ax:son Johnsson, bankiren Thiel, en von Hallwyl, en Åhlén, en Lyckholm, hela den svenska gräddan. Summa

500 000 kronor en ofantlig summa på denna tid!

Boberg anställdes på 10 år för att varje år utföra minst 100 kolteckningar. För detta skulle han få sammanlagt 175 000 kronor. Dessutom skulle han få 6 000 kronor varje år i tio år för "driften af en mindre bil med chauffeur, rekvisita och alla ordinarie eller extra kostnader, jämte ersättningar för alla förflyttningar inom Sverige medels tåg, båtar och motorbåtar eller skjuts".! Bilen - en Scania Vabis för Boberg ville ha den svensk när nu Sverige skulle dokumenteras - döptes av Anna Boberg till Tussirullan! Om somrarna bytte man ibland bilen mot en båt när man skulle rita i t ex Bohuslän.

När Boberg avslutar arbetet 1925 kunde han överlämna till Nordiska Muséet 1 200 kolteckningar och 3 050 skissblad.

Tio praktband till givarna
Men bidragsgivarna blev inte alldeles lottlösa heller. Pengarna räckte nämligen till att på Generalstabens Litografiska Anstalt trycka 50 exemplar av en lyxupplaga av reproduktioner av alla 1000 bilderna samt en särskild originaletsning, som bara fanns i dessa 50 exemplar varefter kopparplåten skulle förstöras. Sedan skulle bilderna delas upp i 10 serier och varje serie läggas i en läderklädd kassett med donators namn i guldsnitt. De sålunda utstyrda lyxexemplaren överlämnades som gåva till var och en av de 50 donatorerna.

Jag har sett de kassetter, som gjordes till en av donatorerna, Percy Tham. Varje kassett var ungefär dubbel så stor som en vanlig A4-sida och ca 20 cm tjock, helt klädd med kalvskinn och försedd med Thams namn i guld. Jag skulle tro att man idag skulle få betala en 3-4000 kronor för att göra bara en sådan kassettt. Visserligen hade de betalt mycket pengar men de fick också en furstlig utdelning!

Nybliven expert
Trots att jag gått mycket i antikvariat i mitt liv hade jag fram till 1996 aldrig hört talas om detta verk och inte heller sett de tio praktfulla banden.

Men så hösten 1996 så stöter jag på ett blad ur detta verk i en antikvariatkatalog från Stockholm. Man hade hittat en svit av de 10 banden och "slaktade" dem och sålde bladen styckvis. Och av antikvariathandlaren fick jag hela historien. Han berättade också om Bobergsällskapet och att man bl.a. inte visste vem Bobergs chaufför var.

Bara några månader efter får jag syn på de tio banden på en auktionsvisning på Lilla Bukowskis i Stockholm. Eftersom jag hade köpt ett av bladen letade jag naturligtvis efter det men hittar det inte! När jag tillkallar personal säger jag med en påtagen expertmin att verket inte är komplett! Man försäkrar att så är fallet men jag ger mig inte. Efter att experter har tillkallats upptäcker man tillslut att det faktiskt bara är nio band, ett band saknas! Triumfen speglades i mitt ansikte och jag kommer för alltid att betraktas som en expert där!

Världen är liten
Jag var på väg till min tandläkare och jag var så uppfylld av historien att jag berättar den för honom. Då säger han: "Världen är liten!" Och så går han in i sin privatvåning och återvänder med en tavla, en liten färglagd kolteckning signerad Ferdinand Boberg. "Den här köpte jag på en auktion i Gustavsberg för att den föreställer en stuga, som ligger alldeles intill min födelseort nere i Småland. Men vänd på den och titta!" Och när jag vänder på den ser jag på baksidan en tillskrift "Till min gode vän och chaufför Johan Andersson från Ferdinand Boberg".

Världen är sannerligen liten!

Här finns Möklinta, här finns Sala…
Bladet jag hittade i antikvariatet hade titeln "Bod i Skräddarbo, Möklinta". Det lät ju väldigt intressant för en Möklintabo, som dessutom bor i Örlinge, grannby till Skräddarbo. Min fru och jag köpte in bladet och skänkte det till Möklinta Hembygdsförening.

Bod i Skräddarbo, Möklinta. En av de 1000 kolteckningar, som Boberg gjorde när han tvingats sluta som arkitekt. En reproduktion finns i Möklinta Gammelgård.

 

Sedan började den långa jakten efter bladets förlaga. Var stod denna bod? Många personer tillfrågades och till slut kom Alvar Klintemyr i Skräddarbo med idén att vi skulle gå över till Märta Ferner och fråga. Och mycket riktigt. Märta kom mycket väl ihåg boden, hon hade fått använda övervåningen som lekstuga, när hon var liten. Hon trodde att den revs på 30-talet i samband med att man byggde nya ladugården. Hon kunde dessutom berätta att man tyckte att dörrarna var så fina att man sparade dem (se bilden!) De stod på vinden i gammelstugan. Mikael Ferner i Vivastbo har på vår begäran skänkt dem till Möklinta hembygdsförening. Jag fick tag i ett extra blad av boden, det var dessutom prins Eugéns exemplar och skänkte det till gården där boden en gång stått.

Och i de tio banden finns naturligtvis mer ifrån våra trakter. Där finns blad med Möklinta kyrka, Sala sockenkyrka, byggnader i Norberg och hela Bergslagen. En guldgruva! Och på det viset har Ferdinand Boberg räddat en bit av vårt kulturarv också här i Sala med omnejd.

 

KUNGAHUSETS KELGRIS RITAR ÅT PRINSAR …
Boberg hade sedan länge umgåtts med prins Eugen. Det var därför inte egendomligt att Boberg fick uppdraget att rita prinsens nya bostad, Waldemarsudde, Bobergs kanske mest kända byggnad. Här ser vi det typiskt Bobergska taket, lite tungt, som en mössa nerdragen till ögonbrynen. Detta s.k. mansardtak, där taket är brutet och nerdraget över översta våningen, återkommer i hus på hus och bildar en del av det typiskt Bobergska.

Uppdraget för prins Eugén ledde till en rad uppdrag för medlemmar av kungafamiljen. Han ritar villa Parkudden på Djurgården åt prins Carl och prinsessan Ingeborg. Senare ritade han ett hus åt dem vid Bråviken nära Getå. Prins Wilhelm och hans ryska storfurstinna Maria fick 40-rumshuset Oakhill på Djugården som bröllopsgåva av Marias far. (Huset är nu italienska ambassaden.) Han ritar en bostad åt prins Gustaf Adolf (senare Gustaf VI Adolf) och prinsessan Margaretha, som dock aldrig blir uppförd.

Ett känt hus om ock ej med kunglig ägare är Thielska galleriet på Djurgården. Det var bankdirektören Ernest Thiel som lät bygga det för att hysa sin konstsamling. Det invigdes med en rad lyxiga fester. Thiel hade då 8 anställda för att sköta det dagliga underhållet av villan. Men just som huset stod klart vände den ekonomiska framgången för Thiel och under första världskriget förlorade han sin förmögenhet. Han hustru dog i en överdos opium. Hans son, författaren Tage Thiel, har berättat att huset var opersonligt och skrämmande. 1924 tvingades Thiel sälja huset, som köptes av staten och blev Thielska galleriet.

 

… och åt adeln i Sala

Och det är klart att denna prinsarnas arkitekt blev populär också bland gräddan i vårt samhälle: adel och rikemän. Det blev högsta mode att ha ett hus, en villa ritad av Ferdinand Boberg. Och det är anledningen till att även Sala år 1906 begåvades med ett Boberg-hus. Det ritades åt baron von Stedingk och visar typiskt Bobergska drag: taket neddraget som en mössa och fronten uppdragen i andra våningen över paradingången.

Villa för baron von Stedingk byggd i Sala 1906. Ett typiskt Boberg-hus. Taket nerdraget som en mössa och ingången uppdragen till översta våningen. Jämför med NK-huset och Posten!