Östankil
En by som genomgått förvandling både till namnet och även geografiskt.

Järnvägsstation i Östankil?
1906 stakade man genom Östankil för en järnväg mellan Runhällen och Fors med station i Östankil och 1912 stakade man genom byn för banan Tierp-Krylbo. Men det blev inget av järnvägsplanerna.

1/3 av Östankil under vatten!
I början av 1600-talet dämde man upp sjön Hallaren och bildade Västra Hallaren för att förse Sala Silvergruva med vattenkraft. Detta medförde att 1/3 av Östankils odlingsbara mark dränktes. Men ändå krävde man full skatt!! Detta pågick ända till 1905 då Hallaren sänktes igen. Då genomfördes stora dränerings- och dikningsarbeten, Kilsån muddrades och rätades. Det blev de stora och goda åkerarealer, som gränsar mot Lisselbo och Hillersbo.

Före laga skiftet 1859 var bykärnan koncentrerad kring det lilla området mellan landsvägen och det vi kallar Argårds. Där låg inte mindre än 37 byggnader. Men det fanns också sockensmeder, sockenskräddare, målare, soldat och fjärdingsman. Och kvarn, ramsåg, kalkugn och naturligtvis milor och tjärdalar. En handelsbod drevs här i början av 1900-talet.

En av skräddarna hette August Östlund. Omkring sekelskiftet 1900 sysslade han med fotografering och omkring 500 glasplåtar har hittats efter honom, de flesta nu i Hembygdsföreningens vård.


Nedanstående är ett kapitel ur en kommande bok om Östra Möklinta av Sven-Olov Larsson och Ingemar Pettersson. Materialet om Östankil har skrivits av Sven-Olov Larsson. Det har bearbetats av Lennart Parknäs inför publiceringen på Hembygdsföreningens tidigare hemsida år 2000.

Förutom Östankil finns tre byar vars namn slutar på -kil. Ändelsen syftar på det kilformiga åkerstycke, vars spets är där Kilsån och landsvägen korsar varandra. Kilens västra sida går genom Västankil till Norlings i Sunnankil, den östra sidan går öster om Nordankil fram till Länsmansgården i Östankil. Kilens bas når söder härom, där dåvarande Västra Hallaren möter. Mellan 1482-1674 var Östan- och Sunnankil, en gemensam by, med namnet Kilen, stavat Kyle.
Detta har säkerligen att göra med befolkningsutvecklingen och den geografiska förändring, som skedde i samband med sjön Hallarens uppdämning, vilket ledde till Västra Hallarens - som även kallades Hillersbosjön - uppkomst under mitten av 1500-talet.

Sala Silvergruva krävde vatten...
Anledningen till Hallarens uppdämning, var att det desperat behövdes mer vatten för driften vid Sala Gruva. Trots att man dragit kanaler och lett vatten från alla till Sala närliggande sjöar och vattendrag, räckte vattnet inte till. Man behövde ytterligare ett vattenmagasin när man skulle uppföra ett nytt smältverk och hytta nära Sala sockenkyrka (där numera Odal ligger). Om man nu dämde upp den närliggande Sagån, och ledde vattnet till en närliggande mosse, skulle man få tillräckligt med vatten trodde man. Men den nya dammen, Saladamm, räckte inte heller till.

... och mer vatten
Därför blev nu Hallaren intressant. Men dess avrinning gick åt fel håll. Dess vatten rann ut via en å till Dalälven. För att lösa detta byggdes nu en stor damm i Kölfors, och därmed hade man vänt på vattenflödets riktning. Att man dränkte stora arealer av åker och äng, som då var livsviktiga för försörjningen åt nästan hela befolkningen togs det ingen hänsyn till. Trots många och kraftiga protester skulle ändock stora skatter erläggas - även för den dränkta marken!!. Lägg därtill att enorma mängder av trävirke skulle levereras till gruvan för att elda på berget för sprängning, samt för att stötta gruvgångar och dylikt. Möklintas befolkning, liksom de sex andra Sala närliggande socknar, hade det därför mycket kämpigt.

Skattelindring efter 72 år
I ett kungligt brev den 9 februari 1613 beviljades dock Östankil, och 6 andra hårt drabbade byar en lindring av skatten. Men det blev bara ett beslut på pappret. I en ny skrivelse den 27 april 1660, som togs upp av häradsrätten i februari 1661, noteras att 1/3-del av åkermarken står under vatten. Där nämns exempelvis att i Östankil är Östergärdet på pass 1 tunnland vattenskadat, norra gärdet 1/8-dels tunnland, i Österbo är hela byn om kringfluten, osv.
För att förstå vidden av denna katastrof, skall vi sätta oss in de levnadsförhållanden. som rådde under 1600-talet. De små arealer av odlad åkerjord, som då fanns, var trots sin litenhet av mycket stor betydelse för befolkningen. Av den totala arealen av 12 öresland (ungefär lika mycket i tunnland), som då Östankil brukade, besåddes halva arealen varje år med höstsäd (råg), den andra halvan låg i träda. På grund av vattenuppdämningen kunde endast 2-3 tunnor brödsäd erhållas om året, som i bästa fall avkastade sjätte kornet, d. v. s. 12 tunnor i skörd. Detta skulle hela byn dels leva av, dels utge i skatt. Troligen gav avkastningen ännu mindre, då ju även ängsmarken låg under vatten, varför vinterfoder till djuren saknades. Och när inga kor kunde födas, fick man inte heller någon gödsel till åkrarna. Vad levde man då av? Skogen blev räddningen. Trots det stora uttaget till gruvan, så räckte den även till kol, som kunde säljas. De som hade möjlighet att föda en häst kunde åtaga sig körning av fora (ofta välbehövlig extrainkomst genom att frakta diverse gods åt handelsmän o dyl).
.
Trots flera ting om skadorna på böndernas marker hände ingenting förrän år 1684, alltså först efter 72 år, då beslöts att halvera skatten.

Hallaren sänks igen efter 200 år
Den första kungörelsen om Hallarens sänkning kom år 1895. 10 år senare var allt klart. Det tog endast 5 år att praktiskt genomföra denna torrläggning.
Det uppskattades att Enåker, Möklinta och Sala socknar här gjorde en arealvinst på 2 300 hektar samt ett jordförbättringsvärde på 367 000 kr. 230 kvadratrevar - 20355 kvadratmeter - av detta tillfaller Östankil. Sedan den nytillkomna jorden dränerats och täckdikats, erhölls nu god åkermark. Dessutom grävdes Kilsån upp med användning av bl. a. ett ångdrivet muddringsverk. Ett exempel på vad som åstadkoms är Martovslätten mellan Östankil och Lisselbo. Här kunde tidigare endast i bästa fall bärgas sjöslog (foder - starrgräs, fräken, vass o likn - som växte på sank mark, oftast nära sjö och som bönderna bärgade som extra matfoder åt sina djur).

Nya vägar...
När nu Västra Hallaren försvann (det blev ju numera bara Kilsån kvar av denna) kom möjligheten att förbättra kommunikationerna. Hitintills hade man tvingats att fara via Broddbo för att komma till Sala, en extra omvägpå c:a 1,5 mil. Detta gällde alla byarna i Kilsgränden och byarna söder därom.
Att bygga större vägar på denna tid var tydligen inte lika enkelt som att göra om ett stort sjösystem.
Att bygga en bygdeväg från Goddarbo, genom Kilsbyarna, Lisselbo, Österbo till Åby, eller Ingborgbo, i Sala socken föreslogs i februari 1900. Men Möklintas ombud i vägstyrelsen, som då omfattade hela Öfwer Tjurbo Härad fick inget gehör för förslaget. Inget vägdistrikt i Västmanland hade så svårt att nå enighet. De olika socknarnas ombud hindrade om möjligt alltid varandra.
Men den 17 januari 1905 beslöts det att på entreprenad bygga Kilsgrändsvägen. Men det rådde stor oenighet om hur vägen skulle dras söder om Östankil. Kraftiga rörelser ansåg att den skulle gå förbi skolhuset i Lisselbo, och vidare mot Jugansbo, i stället för mot Saladamm.
1906 enades man dock om den nuvarande sträckningen samt att göra en särskild väg till Enåker. 1910 beslöts att bygga vägsträckan Nordankil - Trekanten.

... och järnvägar
Dröjsmålet om detta vägbygge berodde på att man annars tänkt sig en järnväg mellan Enåker, förbi Kolpelle, en station i Östankil, vidare förbi Nordankil, Örlinge, Forsbo, över Dalälven till Fullsta, och vidare till Fors. Det blev ju ingen järnväg. Och nämnda väg blev klar den 7 augusti 1919.

Laga skifte
Laga skifte påbörjades i Östankil den 7 December 1854 efter begäran från kyrkvärden Erik Jansson. Övriga jordägare i byn var Jan Thomsson, Anders Andersson och Erik Andersson.
Nu visade det sig att delar av åkermarken och stora delar av skogsmarken var starkt sammanblandad med Sunnankils marker. Dessutom var inte det tidigare avgärdade hemmanet Rödmossa helt frånskilt. Därför blev det en rad sammanträden med dessa parter. Och här var åsikterna minst sagt delade. Beträffande den åkerareal, som kallades Hagen, var man så oense att man måste gå till tings, och det var såväl häradsrätten som Svea hovrätt, som så småningom löste tvisten genom ägobyten. Alla dessa processer drog ut på tiden, och först efter 6 år, alltså 1860, var man klar med skiftet.
Vi skall titta närmare på hela skiftesprocessen

Laga skiftet mer detaljerat
Den 19 mars 1859 samlades man för att gå vidare med laga skiftet i byn. Förutom lantmätaren och gode männen deltog nu från byn kyrkvärden Erik Jansson, Jan Thomsson samt unge Anders Andersson som nu var ensam ägare till 1/4 mantal, där hans medarvingar tidigare varit delägare.

Det konstaterades att "byns sammanbyggda läge gör utflyttningar nödvändiga för erhållande av formligare och ett mindre antal skiften. Därför företogs nu den i 13 kap. 2 § i Kongl. Skiftes-stadgan föreskrivna synen å hemmanens byggnader". På en mycket liten areal låg inte mindre än 37 byggnader!

Vi skall titta närmare på vad det var för byggnader. Vid synen visade det sig att Erik Jansson på Argårds hade 13 byggnader, Jan Thomsson på Målars hade också 13 byggnader och Anders Andersson på Erik-Ers hade 11. I nedanstående tabell kan Du se vad det var för hus, i vilket skick de befann sig och deras yta.

 

Erik Jansson hade följande hus:
1. Tvåvånings mangårdsbyggnad i gott stånd, 15,43 m x 6,08 m = 93,81 kvadratmeter.
2. Brygghus, med 2 pannmurar, i hjälpligt stånd, 8,16 m x 4,78 m = 39, 00 kvadratmeter.
3. Bod och lider i hjälpligt stånd, 9,05 m x 4,30 m = 38,91 kvadratmeter.
4. Stall med 3 spiltor och lider, i hjälpligt stånd,13,95 m x 4,78 m = 66,68 kvadratmeter.
5. Bod under näver och takved, i gott stånd, 3,71 m x 3,71m =13,76 kvadratmeter.
6. Spannmålsbod, med dubbla bottnar, i gott stånd, 4,44 m x 4,44 m = 19,71 kvadratmeter.
7. Källare med gråstensvalv i gott stånd
8. Vedlider i gott stånd, 4,78 m x 3,71 m =17,73 kvadratmeter.
9. 2 st. logar och l st.lider, i gott stånd 22,26 m x 6,23 m=138,67 kvadratmeter.
10. Fähus, med 14 bås, foderrum, och lana, i hjälpl. stånd, 15,88 m x 6,08 m = 96,55 kvadratmeter
11. Lider och svinhus, i hjälpligt stånd, 8,46 m x 4.30 m = 36,37 kvadratmeter .
12. Vandringshus till tröskverket, 7,12 m x 7,12 m = 50,76 kvadratmeter.
13. Redskapslider under halmtak, i gott stånd, 6,08 m x 4,78 m = 29,06 kvadratmeter.

 Jan Thomsson hade följande hus:
1. Tvåvånings mangårdsbyggnad i hjälpligt stånd, 10, 09 m x 6,38 m = 64,37 kvadratmeter.
2. Brygghus, i hjälpligt stånd, under näver och takved, 5,93 m. x 2,67 m =15,83 kvadratmeter.
3. Spannmålsbod med dubbla bottnar, i gott stånd, 4,00 m x 4,00 m =16,00 kvadratmeter.
4 Källare med gråstensvalv och murar, i hjälpligt stånd
5. Stall m. 3 spiltor, 2 bodar, 1 redskapslider, 12,46 m x 4,60 m = 57,31 kvadratmeter.
6. Ved - och redskapslider, i hjälpligt stånd, 8,31 m x 5,34 m = 44,37 kvadratmeter.
7. Svinhus, under brädtak, i hjälpligt stånd 3,2 6 m x 2,96 m = 9,66 kvadratmeter.
8. Fähus med 7 bås och lana, i gott stånd, 8,35 m x 5,09 m = 42,14 kvadratmeter
9. Foderrum, under brädtak, i hjälpligt stånd, 6,23 m x 5,04 m = 31,44 kvadratmeter.
10. Loge, under halmtak, i klent skick, 13,65 m x 6,68 m = 91,23 kvadratmeter.
11. Lider, vidbyggt ena loggolvet, under brädtak, i klent skick.
Vid denna syn har byggnaderna till Per Erssons hemmansdel, som förut är från byn utflyttad, blivit utesluten, liksom klensmedjor och bodstugor, som inte har någon inverkan på utflyttningsskyldigheten, och ej heller upptagits.

Anders Andersson hade följande hus
1. En-vånings mangårdsbyggnad, i hjälpligt skick, 14,99 m x 5,34 m = 80,10 kvadratmeter.
2. Brygghus, med pannmur, i hjälpligt skick, 6,38 m x 4,45 m = 28,44 kvadratmeter.
3. Källarbyggnad,+ 2 bodar o lider, i hjälpligt skick,10,98 m x 4,78 m = 52,50 kvadratmeter
4. Källare, med gråstensmurar och tegelvalv, i gott stånd
5. Stall, med 3 spiltor, lider o visthusbodar, 14,40 m x 4,30m = 62,13 kvadratmeter.
6. Svinhus under näver o takved , i hjälpligtskick, 8,16 m x 5,93 m = 32,17 kvadratmeter.
7. Fähusmed 12 bås,i klent skick, 7,12 m x 5,93 m = 42,27 kvadratmeter.
8. Foderrum och lana, i hjälpligt skick, 8,16 m x 5,93 m = 48,41 kvadratmeter.
9. Ved- och portlider i hjälpligt skick, 5,49 m x 4,30 m = 23,61 kvadratmeter.
10. Loge, under halmtak, i gott skick, 8,90 m x 6,53 m = 58,13 kvadratmeter
11. Loge, under halmtak, i klent skick, 9,05 m x 6,53 m = 59,13 kvadratmeter.
12 Spannmålsbod, med dubbla bottnar, 4,60 m x 4,60 m = 21,16 kvadratmeter.
13. Redskapslider, i hjälpligt skick, 6,97 m x 4, 00 m = 27,93 kvadratmeter.
Vid denna syn har byggnaderna till Per Erssons hemmansdel, blivit utflyttade tidigare från byn och har därför inte någon påverkan på utflyttningsskyldigheten, och har därför har ej upptagits.


Den 1 juni 1859 hölls ytterligare ett sammanträde. Förutom hemmansägarna, gode männen och lantmätaren, deltog nu också fjärdingsmannen Jan Danielsson i Västankil, enligt fullmakt, samt Erik Andersson i Läckenbo, som skall biträda Per Ersson. Anledningen till mötet var, att det fanns vissa tveksamheter på graderingen (värderingen) av några skogsängar, som nu skulle undersökas

Efter detta beslutades att följande undantag skall göras,
1. Fägata från byn till skogen, vilken tagas söder om den till Erik Janssons hustomt gående väg, som görs 32 fot bred. Denna fägata skall också utgöra väg till Per Erssons hustomt.
2. Sjöslogen samt plats för sjöfodrets torkning, rätt från grinden över landsvägen mot Lisselbo Rå, till en nu nedslagen påle vid ägofiguren Nr. 265, samt därifrån ned mot Nygärdet, vilken sedan följs till den över gärdet avdragna väg, till sjöbodarna.
3. Väg från skogsvägen över Tallvedshagen och till E. Janssons blivande skifte mot Lisselbo Rå., 12 fot bred
4 Sjöslogen i Björsboviken, samt för sjöfodrets torkning, som på kartan utmärkts
5. Till plats för kalkugn, vad å kartan blivit utmärkt samt 12 fot bred väg dit.

Skiftet fastställs
Sedan provisorisk plan för skiftet blivit uppgjord, beslöts nu att Skiftena läggs på följande sätt:
1. Jan Thomsson utflyttar från byn, till Norra Gärdet, och ägofiguren Nr 37 Och bekommer där ett skifte, samt ett skifte i Södra Gärdet, från Sjöslogen, och upp genom Stångmyran, samt ett skifte i skogen, sammanhängande med dels hemskiftet och utefter Sunnankils rågång, tillsammans två skiften.
2. Kyrkvärden Erik Jansson bor kvar, och bekommer ett skifte intill sin hustomt, och mot Tomssons hemskifte, samt ett skifte närmast Lisselbo rågång. Tillsammans två skiften.
3. Per Ersson bor kvar, och bekommer alla sina ägor i ett sammanhängande skifte.
4. Anders Andersson utflyttar till Södra Gärdet, och ägofiguren Nr. 248. Och bekommer där ett skifte rätt ifrån Kilsån, upp genom Stångmyran, samt ett skifte i skogsmarken mellan Per Erssons och Erik Janssons skiften, och bör detta skifte "så visst möjligt är innefatta Anders Anderssons gamla skifte vid Grönnäs, ägofigur Nr. 1138, och 1139, tillsammans 2 skiften."

Klagomål
Erik Andersson ansåg att Per Ersson: "Genom det för honom nu anslagna Skifte erhöll alldeles för svag, både åker och äng, vilket på Erik Anderssons begäran skulle i protokollet antecknas". Ovanstående protokollsanteckning, godkändes ej av Per Ersson och hans biträde, Erik Andersson. Orsaken var att det; "Däruti icke influtit det skillnadslinjen mellan E. Jansson och Per Ersson, nedanför landsvägen skall gå i rak sträckning med den nya fägatan". Detta ansåg förrättningsmannen och gode männen, att man kan göra, "om inga olägenheter uppstår".

Gårdarna i byn
ARGÅRDEN
. Namnet kommer troligen av Närgården, den Nära gården eller Den andra (Nar) stugan. Hemmanet hade kvarboenderätt vid laga skiftet och har tillhört samma släkt sedan 1665. Denna släkt kallas för Prästasläkten därför att den sedan 1500-talet alltid innehållit präster. Dock ej i de senare generationerna.

I MÅLARS har det bott målare. Gården hade skyldighet att flytta ut i samband med laga skiftet. Då ägdes gården av bonden Jan Thomsson. Förutom målaren Jan Rosenberg, har även målaren Johan August Johansson bott här.

På 1700-talet bodde i Stora Skedvi och Gustafs socknar i Dalarna en släkt vid namn Rosenberg. En av släkten ägde en hemmansdel i Stocksbo i Stora Skedvi och var också målare. En son på gården hette Johan (Jan) Rosenberg och var född år 1775 i Gustafs. Denne flyttade till Möklinta, där han bosatte sig i Östankil. Här gifter han sig år 1802 med dottern på gården, Brita Bengtsdotter, född 1780. Hennes föräldrar, som bodde på gården, var Bengt Jansson, född 1753, och dennes hustru Greta, född Andersdotter 1751. Johan och Brita övertog och brukade gården i Östankil, förutom att Johan också idkade sitt yrke som målare. Han var en pigg och händig karl, en mångfrestare. Gården heter sedan efter honom "Målars ".

Paret fick efter hand tre döttrar. En av dessa var Greta, född år 1811. Greta bråddes på fadern. Som flickunge klättrade hon i de högsta träd och sprang på taken När hon växte upp, skulle hon ut i tjänst och kom så till Kaplansgården i Möklinta som piga hos pastor Isak Garff . Där fanns den nu 21-årige sonen Edvard. Det blev det snart "väl" mellan henne och Edvard, och följderna uteblev ej. Greta fick därför flytta ur tjänsten. Den 3 juni 1835 föddes sonen Johan Gustaf. De unga tu ville gifta sig med varandra. Rosenberg påyrkade detta, men pastor Garff rasade, och ville med käppen tukta sin son. "Slår far mig, springer jag ut genom fönstret", sade Edvard. Fadern fann till slut att giftermålet borde äga rum. men till straff skulle Edvard icke längre få bära faderns tillnamn, och så lystes det till äktenskap mellan "arbetsynglingen Edvard Ferdinand Isacsson i Capellansgården och bondedottern Greta Rosenberg i Östankil" och giftermålet ägde rum 19 december 1835. Sitt tillnamn Garff behöll Edvard dock trots faderns åtgörande vid lysningen

Sedan de nygifta första tiden bott i Kolpelle, och sedan i Hanshyttan i Möklinta, byggde Rosenberg åt dem, av en gammal lada, en stuga på Kyrkskogen (Östanhede) en halvtimmes gångväg från Kaplansgården. Ungefär lika långt åt det andra hållet till Östankil.

En gammal uppgift säger att Greta, innan hon kom till Kaplansgården, var den allra första som gick med post mellan Sala och Möklinta för att bistå med försörjningen. Det var säkerligen ingen lätt uppgift för en ungflicka att gående bära den tunga postväskan.

Gretas yngre syster Stina kom att stanna på gården Målars i Östankil, sedan hon blev gift med Jan Thomsson, född 1807 i grannbyn Lisselbo. Det var han som var gårdens ägare vid laga skiftet i byn.
(För flera av uppgifterna om Målars har jag Lennart Parknäs att tacka.)

I LÄNSMANS bodde i början på 1800-talet fjärdingsman Olof Lundström, därav gårdens namn. Vid laga skiftets inledning bodde Per Ersson här och i dess slutskede Erik Andersson. Gården hade flyttats ut till den nuvarande platsen flera hundra år innan laga skiftet. Gården är den största i byn, och den enda som har all mark i ett enda skifte.

ERIK-ERS ägdes vid laga skiftet av Anders Andersson som hade skyldighet att utflytta. Namnet på gården härrör från en ägare vid namn Erik Ersson-Stark. Efter hans död delades gården genom arv mitt i tu till två lika stora gårdar år 1866. Den nya gården kallades först "Nybons" men 1889 kom en ny ägare från Malung. Han hette Lars Olsson och sedan dess kallades gården för Lars-Ols. Den innehas fortfarande av dennes släkt.

BJÖRKVIK är ett torpställe avstyckat år 1896 från Länsmans, och förste ägaren var skomakaren August Östlund, som blev mest känd som fotograf. Gården födde en tid 2 kor, 1 gris och höns.

EDS eller SOLDATTORPET. Under 1860 -1870-talet bodde här soldaten Erik Kilberg, född 1834, med hustru och 2 barn. Annars bodde rotens soldater i byn Kolpelle, där det ansågs vara ett lämpligare läge för ett soldattorp. Torpet har fram till år 1940 legat på och ägts av gården Erik-Ers. Är 1940 köpte grovarbetaren Johan W. Ehd stället. Därav namnet på gården. Denne Ehd var ett av de sista orginalen, urstark i armar och rygg men med dåliga ben. Han sysslade med skogshuggning på vintern och täckdikning på sommaren när han inte hjälpte bönderna med slåtter och skörd. Under tröskningen var det alltid han som matade - med munnen alltid på vid gavel - dåtidens utsugning. På ålderns höst fick han diabetes och genom att han inte var särskilt renlig kom en sårskada så småningom att leda till att båda hans ben måste amputeras innan han avled år 1965.

KARL-ERIKS eller Karlberg, en mindre gård, avstyckad från Målars. Här drevs en tid en handelsbod. Gårdens namn är efter en tidigare ägare.

ÄNGSHOLM är numera en stuga på Målars ägor. Den tidigare jordbruksfastigheten, benämnd STÅNGMYRAN, uppstod genom avstyckningar från Målars, Länsmans samt även en del från Lisselbo. Namnet Ängsholm kommer troligen från att detta tidigare var en ängsholme intill
sjön Västra Hallaren. Gården har även benämnts Gustav-Lars, efter en ägare Gustaf Larsson.

RÖDMOSSA ligger långt utanför byn, och var delvis avgärdad från byn redan vid laga skiftet. Den andra delen var avgärdad från Lisselbo.

GRÖNNÄS är en plats intill Hallaren. Här finns idag rester av husgrund till det torpställe som löd under Erik-Ers. Här bodde en skomakare Gustaf Söderman vars dotter kom att gifta sig med den Fernberg i Forneby, som blev en av de första bilägarna i socknen. Boningshuset i Grönnäs flyttades senare fram till Kyrkbyn som bostad åt Smeden där.

SAMUELSTORP är ett numera rivet torpställe beläget öster om Målars. Namnet härrör säkerligen från innehavaren sockenskomakaren Samuel Nordström, född 1798. Dennes son Anders var också skräddare.

TORPET låg i hagmarken strax öster om Länsmans. Här bodde i huvudsak den gårdens pigor och drängar. Torpet är sedan länge rivet, men numera är ett fritidshus byggt på den ena av husgrunderna.

Andra verksamheter i Östankil
Förutom jord- och skogsbruk har det i byn funnits en yrkesmässigt driven smedja, i varje fall under den senare delen av 1700-talet. Flera skräddare har varit yrkesverksamma här. Liksom ett antal skomakare. En av dessa var August Östlund, som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet också sysslade med fotografering på sin fritid. Omkring 500 stycken glasplåtar har hittats efter honom. Av dessa finns numera många i Hembygdsföreningens ägo. Några yrkesverksamma målare har också funnits här. De bodde naturligtvis i Målars. En av dem hette Jan Rosenberg, och lär ha målat motiv på möbler (kurbits kanske?). I början av 1800-talet bodde en fjärdingsman i Länsmans i byn. Han hette Olof Lindström. Soldat nummer 85 Kilberg har en tid bott här, men annars i byn Kolpelle. En handelsbod fanns det i början på 1900-talet i Karlberg (KarlEriks). En kalkugn har funnits i byn. De första kalkugnarna anlades på 1400-talet i samband med kyrkobyggen. I Möklinta finns ett antal kalkugnsplatser. När dessa anlades är okänt, men de lär ha varit i drift under 1800-talet, möjligen redan på 1700-talet. Hur mycket av den färdiga kalken som användes till murbruk, skinngarvning, eller som jordförbättringsmedel vet man heller inget om. Kalk till murbruk omnämns ofta på 1800-talet i laga-skiftes-protokollen. Varifrån kalksten hämtades vet man med säkerhet inte heller. Kanske i Armanbo vid Sala.

Var de yrkesverksamma smederna bodde är okänt, men troligen inne i den gamla byn eller vid Samuelstorp.

Byn har även drivit en gemensam kvarn. Denna var belägen en kilometer öster om byn vid den s.k. Kvarnbäcken, som ju har sitt utflöde i Jordbrobäcken och sedan i Kilsån. Vid Halsamosse nära Hallaren drevs en ramsåg. Denna hade ett blad.

Ett stort antal rester av kolmilor vittnar om att kolning förekom flitigt. Kolen fraktades i huvudsak till Näs. Rester av tjärdalar finns också.

När Västra Hallaren existerade var fisket också en viktig näring i byn.

Befolkning
Omkring år 1800 var befolkningen 64 st. fast bosatta.
Omkring år 1900 var befolkningen 75 st. fast bosatta,
Fast bosatta i byn är idag 13 personer

© Sven-Olov Larsson och Ingemar Pettersson, 2000