Gunnar Sträng och gården Nordanåker i Möklinta

Möklinta och världspolitiken
Motståndsrörelse mot tyskarna planerad i Möklinta under kriget?

Gunnar Sträng - legendarisk finansminister i 21 år, längre än någon annan - såg tidigt hotet från nazisterna. Redan 1933 hade han som ledare av Lantarbetareförbundet skrivit en artikel Nationalsocialismen contra jordbruksbefolkningen i tidningen Lantarbetaren. Han varnade för nazismens utbredning på landsbygden och de framgångar som Hitlerpropagandan kunde få om budskapen inte skärskådades ordentligt.

I Anders L Johanssons biografi Gunnar Sträng - landsvägsagitatorn läser vi Strängs egna ord:
"Vi hade åtskilliga diskussioner om hur vi skulle agera i händelse av en invasion..... På den tiden när jag var ung, frisk och stark och de tyska banditerna bar sig åt som de gjorde, så bestämde vi oss för att vi inte kunde lägga oss platt ner om de kom. I april 1941 bestämde ombudsmännen att de skulle skaffa sig pistoler, så de åtminstone hade något att försvara sig själva med. Inom varje förbund utanordnades det två pistoler. Det var regeringen som gav oss licenserna. Bakom det här låg en föreställning om att blir det en nazistockupation så går nazisternas stormtrupper upp på förbundet och antingen likviderar eller tillfångatar ombudsmännen för vidare transport till koncentrationsläger."
Man bildade också en pistolskytteförening på LO och Gunnar Sträng var en flitig och duktig medlem, som t.o.m. fick flera utmärkelser för sitt pistolskytte

Tage Erlander har i sina memoarer berättat om sina samtal sommaren 1939 med general Ehrensvärd angående krigsrisken. Ehrensvärd varnade för föreställningen att Sverige och Skandinavien skulle vara ointressant för tyskarna. När tyskarna i april 1940 anföll Danmark och Norge besannades hans farhågor. De träffades därför för att diskutera uppbyggnaden av en svensk underjordisk motståndsrörelse. Efter mötet tog de kontakt med Gunnar Sträng.

Var det så att regeringen och militären ville tilldela Lantarbetareförbundets organisation och ledning en särskild roll i händelse av en invasion i Sverige? Skulle Gunnar Strängs förbund spela en viktig roll som bas för att organisera en svensk motståndsrörelse? Knappast någon befintlig organisation kunde ju bättre än Svenska Lantarbetareförbundets 704 avdelningar och närmare 40 000 medlemmar bilda bas för ett landsomfattande nätverk av motståndsmän. Lantarbetarna kunde dag som natt orientera sig i varje del av landet. Att röra sig i tysthet, osedda, genom det skogrika Sverige var inget problem för denna yrkesgrupp. Det är Anders L. Johansson, som har dessa funderingar i biografin över Sträng.

Men Sträng hade inte väntat på regeringen utan börjat agera för förbundets räkning. Han föreslog ett specialarbetsutskott, som fick fria händer att i händelse av krig fatta erforderliga beslut. I maj 1940 föreslog han att köpa en gård för att dit transportera förbundets värdehandlingar och medlemsregister.

Sträng berättar själv:
"Vi tog ut en stor del av våra pengar som vi hade i förbundet och placerade dem ute i landsorten inom rimligt avstånd från den här evakueringsgården. Jag hade köpt den uppe i Möklinta socken i norra Västmanland och gården hette Nordanåker. Slantarna placerade vi i Sala och i något annat bankkontor. Vi sade att om de ockuperar oss och ska ta de fackliga funktionärerna så har vi en större chans om vi har en gård där man kan ta sig ut och ligga i skogen. Förbundsstyrelsen gick med på det här och den här gården fick så att säga bli den sista redutten. Vi åkte upp i buss med förbundsstyrelsen och inspekterade det hela. Alla tyckte det var tämligen gott.

Jag satte en lantarbetare som hette Larsson på att sköta egendomen. Han var en mycket duktig pojke, nygift med barn och blomma. Vi rustade upp en av de gamla kåkarna, så han fick ett modernt hus med vatten, avlopp och centralvärme. Själva huvudbyggnaden var en ganska flott byggnad. Hela egendomen var på en 40-50 tunnland öppen jord och det rörde sig om cirka 150 tunnland skog. Det var stenigt där och jag gick och funderade på om jag skulle köpa en traktor, men jag tyckte det var lite för stenbundet att ligga och riva med en traktor i gärdena.

I stället åkte jag ner till Skaraborgs län för att köpa ett par ardennerhästar. Skaraborgarna var nämligen väldigt duktiga på hästavel. Men där blev jag osams med den första bonden jag kom till jag talade skaraborgska lika bra som han, och han blev misstänksam och frågade var jag kom ifrån.
Jag tyckte det var roligt att skoja med bonden så jag sade:
-Jag är från Falköping.
Då sade han:
-Är han från Falköping, så är han en skojare! Jag gör inga affärer med honom.
Sedan gick han in och låste dörren.

Till slut fick jag tag på en bonde i Västmanland som också hade ardenneravel. Av honom köpte jag två stycken treåringar, så vi fick dragkraft.

Sedan var jag nere söder om Stockholm på en kreatursauktion och köpte åtta stycken rejäla mjölkkor, stallade dem i ladugården och så var besättningen klar. Det var vad vi behövde. Korna Mjölkade ju året runt. Vi sålde mjölken och med mjölklikviderna klarade vi de löpande utgifterna. Spannmålen gick till djurhållningen och i den mån Larsson kunde sälja något vete skulle inkomsterna användas till eventuella investeringar. Lantarbetaren Larsson trivdes ganska bra där uppe. Hans hustru och hans småttingar också. Det var en mycket vacker bygd.

Så länge landet var någorlunda fritt räknade vi med att i viss mån kunna sköta förbundsverksamheten från gården. Pengarna var ju placerade i närheten. Styrelsen fick räkna med att vara splittrad. Den fanns utplanterad på olika håll i landet. Vi hade en skåning från Ystad, vi hade en västmanlänning från Surahammar, vi hade en sörmlänning från Sparreholm, vi hade en upplänning från Gimo och vi hade en smålänning från Hjorted. Men funktionärerna kunde själva hålla det hela igång. Så vi räknade med att där skulle man kunna vara ett tag, om nu Mellansverige skulle bli den sista delen som ockuperades i händelse av att vi invecklades i kriget. Man behövde ju inte ge upp och tro att hela landet skulle besättas med en gång. Det kunde också ha blivit så att vi hade behövt släppa till bara de mest utsatta delarna, dit hörde ju inte Mellansverige.

För bara några veckor sedan fick jag ett brev från pastorn i den socken där gården låg. Han berättade att han hade haft besök av en präst som talade om Sträng och Nordanåkers gård. Prästen hade i sin tur haft besök av någon som berättade att det på Nordanåkers gård hade funnits ett kassaskåp och att det var samma kassaskåp som nu stod på prästens expedition. Den här interlokutören hade sagt:

- I det där skåpet förvarade Lantarbetareförbundet sina pistoler.

Jag svarade pastorn att det hade varit fullkomligt vansinne av oss om vi hade lagt pistolerna i ett kassaskåp i Nordanåker. jag hade en och Gösta Netzén hade den andra och skulle det bränna till skulle vi väl haft varsin pistol i bakfickan och inte i ett skåp i Nordanåker."

När amerikanerna vid årsskiftet 1941-1942 gick in i kriget och när tyskarna definitivt hade förlorat slaget om Sovjet, fanns i praktiken inget allvarligt hot mot Sverige. Pistolskytteföreningens verksamhet dog ut och evakueringsgården i Nordanåker avvecklades. Den fackliga verksamheten kunde gå in i mera normala banor.

Vid styrelsemötet den 29 juni 1943 lämnade Gunnar följande redogörelse:
Förbundsordförande Sträng meddelade att förbundsstyrelsen var intresserad av en avveckling av förbundets jordbruksfastighet, men erinrade i sammanhanget om de speciella omständigheter som ursprungligen föranledde förvärvet, samt redogjorde i samband därmed för de omkostnader som förbundets innehav av ifrågavarande jordbruksegendom nödvändigt medfört. Upplysningsvis meddelade Sträng att förbundsstyrelsen söker intressera Reso för eventuellt köp av Nordanåker.

Reso visade emellertid inget intresse för gården och först i februari 1944 hade Sträng lyckats hitta några intresserade köpare. Förbundet bestämde sig då för att salubjuda egendomen för 36000 kronor. Sträng skötte förhandlingarna och i slutet av april månad kunde han slutföra affären. Dock hade han fått pruta 1000 kronor på det begärda försäljningspriset.

"Jag sålde gården och fick tillbaka vad jag betalt för den, plus omkostnaderna för den investering vi hade gjort när vi renoverade bostaden åt Larsson. Så vi förlorade inte en enda krona på Nordanåker och vi hade ju ändå haft egendomen som en sista möjlighet."

Artikeln grundad på uppgifter i
Anders L Johansson: Gunnar Sträng - landsvägsagitatorn
Tidens förlag 1992

Redigerat av Lennart Parknäs, Örlinge, Möklinta