Aron Jerndahl

en artikel skriven speciell för Hembygdföreningens hemsida
av Lennart Parknäs
fotograf Jappe Liljedahl

Aron Jerndahl föddes i Enköping den 1 januari 1858. Fadern hette Grop Lars Andersson och modern Gers Brita Jonsdotter. Grop Lars var född i byn Skamhed i Järna socken i Dalarna. Han hade tröttnat på namnet Andersson och sökte sig ett namn med anknytning till trakten. Skamhed tycktes inte vara så bra så det fick bli Jerndahl efter sockennamnet Järna.
Föräldrarna hade flyttat söderut till byn Östervad i Möklinta socken. För att dryga ut inkomsterna öppnade Grop Lars en järnhandel på gården. När Aron föddes hade de varit i Stockholm för att sälja laggkärl. Gers Brita överraskades av värkar när de på hemvägen kom till Enköping.

Gården i Östervad är nu flyttad men vårdas som Arons barndomshem av de nuvarande ägarna.
I utbyggnaden på gaveln hade Grop Lars sin järnhandel.

De första 19 åren bodde Aron hos föräldrarna i Möklinta men tog sig till Stockholm och arbetade på Bolinders verkstäder Där stannade han 2 år. På fritiden började han teckna. Familjen flyttade till Eskilstuna 1879 och dit kommer också Aron. Han får plats på Eskilstunaverken och lär sig smida knivar, damaskera gevärspipor och etsa på stål. Man hade nämligen observerat hans teckningstalanger.
Men nu kunde han formulera sina drömmar – han ville bli målare – dekorationsmålare! Och så gick färden till Stockholm för andra gången, 24 år gammal. Han fick arbete som dekoratör och på fritiden tecknade han. Han började också måla, fick tillåtelse att stå på Nationalmuseum och kopiera målningar. Det stod snart klart för honom att han behövde en riktig utbildning som konstnär. Han försökte komma in på Konstakademien men den mäktige Georg von Rosen avrådde honom.
Av en tillfällighet hamnade han i Köpenhamn (han var lovad arbete i Skåne men det blev inget av). Med hjälp av en dansk kollega kom han 1886 in på Konstakademien där. 1888 kom han i kontakt med den danske Skagenmålaren Severin Krøyer och gick i hans lära till 1891. Han försörjde sig under tiden med dekorationsarbete blandat med rent grovarbete. Så vände han hem igen och fick arbete med kyrkorestaurering. Han utförde en kragstensrelief S:t Eriks skrin överföres till Uppsala i koret i Uppsala domkyrka. Han renoverade också kyrkorna i Fellingsbro, Hallsberg, By och Åker.
1894 gifter han sig med Augusta Ullgren från Norra Råda i Värmland och får i rask följd tre döttrar. Under 1890-talet börjar han lära känna flera konstnärer och också författare. Till sin stora tillfredsställelse fick han 1899 uppdraget att renovera altarskåpet i kyrkan i sin hembygds Möklinta. Under restaureringen behövde han ju någonstans att bo. I Östervad hade Jerndahls haft grannar som hette Anna och Oskar Johansson. Anna hade en syster Emma som var gift med August Johansson. De bodde på Emmas föräldragård Ol-Ers i byn Forneby. Gården hade fått sitt namn efter Emmas far Olov Ersson, modern hette Karin (1837 – 16/3 1927). På Ol-Ers fanns vid huvudbyggnaden en liten stuga och denna fick Jerndahl låna under renoveringen. Som tack gjorde han en porträttbyst av Karin, kallad Ol-Ers mor i Forneby. Den kallades tidigare (även av Jerndahl själv) Stickande gumma. Restaureringen av Möklinta kyrkas altarskåp behövde inte bli någon tvistefråga i kyrkorådet. Förhistorien är nämligen denna. Kyrkorådet hade tidigare erhållit en skrivelse från hemmansägaren Anders Erik Eriksson i byn Läckenbo i Möklinta socken där denne förband sig att ersätta kyrkokassan för ”hela kostnaden, som restaureringen af församlingens altartavla kan belöpa sig till”. Skrivelsen är vidimerad av kyrkoherde Wallén, som ju var ordförande i kyrkoråd och kyrkostämma, så denne var helt införstådd med arrangemanget. Eriksson hade också en bestämd önskan att arbetet ”skulle utföras af en i yrket väl förfaren Artist helst Herr Aron Jerndahl från Stockholm”. Eriksson innehade gården Mass i Läckenbo. Som jag nämnt tidigare gjorde Jerndahl ofta gårdsmålningar. Det visar sig att han gjort en målning av Mass-gården. Denna hänger nu i Gammelgården, förvaltad av Möklinta Hembygdsförening.

Han gör också en porträttskulptur av svärfadern, bruksförvaltare Ullgren från Värmland, med namnet Ålderdomens skönhet. Med denna debuterar han som konstnär på Konstnärsförbundets utställning år 1900, 43 år gammal.

Nu bosätter han sig på Björknäs vid Kvedesta gård i Tveta utanför Södertälje. Han har då definitivt lämnat måleriet och det blir skulpturen som är hans uttryckssätt.

Vid rågången som ju finns utanför Möklintagården
 

Det lider mot skymning som satts upp i centrala Köpenhamn
 

Nu kommer en rad skulpturer till, Han blir omtalad i konsttidskrifter. Uppskattad av konstnärskollegor. Ställer ut i München och London.

Nationalmuseum köper bl. a. hans Det lider mot skymning och Mask ur livets karneval. Göteborgs konstmuseum köper Våren kommer och Det lider mot skymning. Thielska Galleriet köper också Det lider mot skymning i brons, ett exemplar i sandsten sätts upp i Engelbrekts folkskola i Stockholm och ytterligare ett exemplar - nu i brons - placeras i Østre Anlæg i Köpenhamn.

Den 1 januari 1958, när Jerndahl skulle fyllt 100 år, sätts hans Vid rågången upp vid Möklintagården.

Han är verkligen i smöret!


Våren kommer
som ägs av Möklintagården men som deponerats i Aguélimuseet i Sala

 

 

Jerndahl har också framgång som konsthantverkare. Han gör bläckhorn, skålar, vaser i tenn. Hans Bonddans är en förtjusande skål i tenn som skildrar en midsommardans i svepande, jugendslingor. Den finns på Hallwylska muséet och Thielska galleriet i Stockholm samt på Röhsska Konstslöjdmuséet i Göteborg.

Så här säger intendenten vid National-museum Erik Gustaf Folcker 1903 om Bonddansen. "Aron Jerndahl har här frambragt ett arbete, så friskt och omedelbart som tanke, så glänsande som komposition och så karaktersfullt i utförandet att det med säkerhet kommer att blifva ett af vår dekorativa skulpturs allra yppersta verk."


Dessutom gör han en mängd statyetter i gips av det svenska bondelivet. Små underfundiga studier av människor från Möklinta och Björknäs. Träffsäkra, roande men alltid respektfulla mot sina modeller.
Här ser vi till vänster Slinkan (Liten bondpiga). Så kommer Dragspelslåt  och Läsande gumma som båda ägs av Möklintagården. Längst till höger Jag reder mig nog!

 

Ateljén på Björknäs är egentligen en gammal ladugård, kall och dragig och hans gipsskulpturer fryser sönder i kylan. Han skaffar en kamin men det resulterar i att ateljén brinner upp. Han beslutar sig för att bygga en riktig ateljé. Han bygger själv, inreder, snickrar möbler och börjar återskapa vad som gått förlorat i branden. Huset ligger på Tallbacken i Tveta i Sörmland. Vi är nu framme på 1910-talet och den stora framgången börjar avta. Ett sista försök att få en stor skulptur antagen misslyckas (Industrimonumentet i Stockholm).  Han har inte råd att gjuta sina gipsstatyetter i brons och experimenterar med att göra gipserna hårdare genom att doppa ned dem i olika syrabad. Till slut förstör han sina händer och får svårt att skulptera.

Aron lever ett eremitliv. Familjen bor i Stockholm och han besöker den till helgerna. Han lägger ner stor möda på sin trädgård. ”Det är en underbart vacker anläggning, som terassformigt höjer sig upp mot berget, byggd av sten och konstrikt murad ... blommor i tusental” säger en beundrande intervjuare. Han odlar sina grönsaker, sin säd och potatis. Han mal sitt eget mjöl på en handkvarn. Han är vegetarian. Den stora konstvärlden och framgången är långt borta. Han har blivit en filosof. ”Men”,  säger han i en annan intervju, ”jag har inte övergivit konsten. Jag har blott överfört min konst på jorden, på naturen för att försköna denna. Sådant förstår folket...en vackert ordnad trädgård begripa människorna och kunna njuta därav.” Han målar akvareller och pasteller  (ofta från sin trädgård) som i våra dagar nått stor uppskattning.

Akvarell från 1923 Privat ägo


Trädgården vid ateljén II
. Pastell. Signerad: A. J. -26.

Ägs av Möklintagården men deponerad i Aguélimuseet i Sala.


För svensk konsthistoria är han dock död. I stort har han glömts. Eller tigits ihjäl. 1936 dör Aron Jerndahl och begravs på Tveta kyrkogård.

Hans Bonddans ställs dock ut i Rom 2003 och i Berlin 2005.  Och i oktober 2011 kommer han äntligen in på Konstakademien! Med en stor utställning! Äntligen får han upprättelse. Och med boken om honom Aron Jerndahl – vardagslivets skulptör kommer han säkert att komma tillbaks till den svenska konsthistorien igen som en av dess stora.