Västankil

Detta är ett kapitel ur en kommande bok om Östra Möklinta av Sven-Olov Larsson och Ingemar Pettersson.
Materialet om Västankil har skrivits av Sven-Olov Larsson. Det har bearbetats av Lennart Parknäs inför publiceringen på Hembygdsföreningens förra hemsida.


Västankil
Av Sven-Olov Larsson.

Man kan utgå ifrån att bygden här, under den äldre stenåldern, omkring 5000 år f.Kr. var ett utpräglad strand- och kustland. Då låg havsytan c:a 70 meter högre än i dag. Bygden var rent av en skärgård. Men vartefter landhöjningen tilltog, började människor att befolka denna trakt.

Jakt och fiske var den viktigaste näringen. Det anses att de första människorna, som bosatte sig i Möklinta, kom från Krylboområdet. Men det kan väl inte heller vara otroligt att folk kom även söderifrån efter åsarna, eller vattenvägarna från Mälartrakten upp efter åar och älvar

Den kilformiga och låglänta naturen (som f.ö. kom att ge de nu 4 byarna i gränden, dess namn, i förhållande till de väderstreck de finns i) var troligtvis ett träskområde. I varje fall vid kilens spets. Här blev det ett utmärkt område att bosätta sig på för de första människorna som kom hit. Av de 20-talet stenåldersboplatser man påträffat i Möklinta finns ett flertal av dessa här omkring.
Dessa är Fornfynd:

  • Nr. 55 i Boda (boplats)
  • Nr. 63 i Nordankil, på Guffars mark, (boplats) samt
  • Nr. l19 (boplats), och
  • Nr. 136 och
  • Nr. 245, (stenåldersboplats), på Sörgårds mark.

Samtliga dessa ligger nära den nämnda kilens spets. Därför kan man med ganska stor säkerhet anta, att i en urgrå forntid denna trakt trampades av människofötter. Fynd av stenyxor, flintspetsar, pilar och spjut talar här sitt tydliga spår om detta.

Varför var denna plats då så attraktiv att bosätta sig på?
Kilsån, som numera rinner förbi här, var förr betydligt vattenrikare och vidare. Därför var vattentillrinningen jämnare, då marken uppströms ju var helt odikad. Avrinningen försenades av sankmarkens tov-, gräs-, och buskvegetation. Genom stenars uppdämning bildades dessutom ett litet naturligt vattenfall. Tillföljd av vattnets rörlighet isades inte vattnet här så tidigt på hösten. Här hade då änder och annan sjö- och träskfågel, samt övrigt vilt tillgång till vatten. Och traktens människor, tillgång på jakt och fiske. Här lär ska även ha funnits lax.

Denna relativt öppna plats var också utmärkt att försvara sig mot skogens vilda djur, kanske även mot människor. Då till motsats inne i skogen så var här öppnare och man såg bättre annalkande faror.

För dalgångens bebyggelse torde även fodertillgången varit avgörande, sedan man börjat använda husdjur till livets uppehälle. Om än aldrig så fattigt, nu höjdes levnadsstandarden. När man fick säd till bröd, mjölk och ost av getter. Lägerplatsen, kojan, förvandlades till stuga. I stället för djurskinn, börjar nu linet, hampan, och ullen att användas till kläder.

I och med att stugor nu började att byggas, var det säkerligen viktigt att de placerades närmare åkerjorden. Därmed växte nu byarna upp på öppnare och högre belägna platser. D.v.s. där nu de gamla boplatserna var.

Befolkningsutvecklingen
Inom denna kil, där nu fyra byar inryms, fanns år 1371 totalt 3 st. skattebönder. Det gemensamma bynamnet var nu Kil eller Kilen. Dessa bönder hette Olaus, Niels, och Michael. Deras hemman är säkerligen grunden till de gamla boplatserna i Västankil, Sunnankil och Nordankil, där framförallt de två förstnämnda boplatserna (Nr. 176 i Västankil) och Sunnankil ligger högt beläget. Som bekant härjade digerdöden under 1300-talet och vid denna tid byggdes också nuvarande sockenkyrkan. Befolkningsmängden uppges då vara omkring 500-800 personer. Därmed kan det anses som en prestation av dessa att mäkta med ett kyrkobygge, då de enligt lag var skyldiga att deltaga. "Alla bönder skola lämna dagsverken till bygget efter Mantal och göra körslor efter jordetal".

Är 1660 hade Möklinta totalt 1124 innevånare, varav 596 var kvinnor och 528 var män. Det anses att det var kriget som var orsaken till att männen var så mycket färre. I mitten av 1600-talet bodde det totalt 16 familjer i de fyra kilsbyarna. Under 1700-talet var befolkningen jämt fördelad här. År 1800 bodde 70 personer i Västankil, år 1900 var man 76 personer, och år 2000 15 personer.

Västankils gränser vållar strid
Västankils by har i väster en mycket lång gräns emot socknens prästeboställe och capellannens hemman, d v. s. prästgårdens mark (Östra Hammarby) samt komministergården (Östanhede).
I byns norra del av denna gräns, ligger en skogstrakt, benämnd; "Störa Sveden ".Om denna mark har det pågått en tvist om äganderätten ända sedan år 1490, mellan Prästebolet och Västankils by. Båda parter hävdar att de har den lagliga rätten till denna skogstrakt "Sedan gammal hävd i urminnes tider". Tvisten har behandlats i ett flertal tillfällen i häradsrätten och då denna inte kunnat avgöra tvisten fört den vidare till Kongl Svea Hovrätt Denna rätt delegerade detta ärende till underrätten. Dess beslut kom att verkställas på plats och på karta upprättad av lantmätaren Anders Säman år 1760. Mot denna fördelning protesterade Västankilsborna, som återförde ärendet till Häradsrätten, emedan de menar att gränsdragningen blivit helt felaktig, då Säman ensidigt givit prästebolet rätt till nästan hela skogstrakten. När häradets Egodelnings-Rätt sammanträdde i Västankil den 25 maj 1833, och på plats inspekterar tvistestället, finner man att de gamla "Rösestenarna" är delvis förstörda eller borta. Prästeboställets talesmän, Vice Pastor P-E. Welander och Komminister Garff, yrkade nu på uppmätning som varande en gemensam äga. Detta bestreds av Byamännen, med stöd av Kongl. Majt:s Nådiga Förordning den 9 ]uni 1832 ang. ändringar och tillägg i Nådiga Stadgan från år 1827, där de anser att handlingarna tydligt visar att de är de rätta ägarna. Rätten beslöt nu att ny uppmätning måste ske, och de felande rösena uppsättas. Till detta arbete ålades båda parter att bistå förrättningsmannen med dagsverken. Men när arbetet påbörjades den 4 juli 1833 fanns inte Västankils byamän på plats. Efter tillsägelse, infann sig då den 5:e, tre byamän, dock utan att deltaga i arbetet. Och efter en stund återvände de hem till byn. I anledning av detta tredskande, blev de påföljande söndag, genom Kungörelse från predikstolen anmodade "att därpå följande måndag den 8:e, kl. 07.00 f.m. lämna det begärda arbetstillträdet". Några av byamännen infann sig på morgonen, men efter kort samspråk med förrättningsmannen återvände de åter till byn Av denna anledning anskaffades två karlar "mot lega". Därefter kunde nu marken uppmätas. När detta var klart kallades parterna till justering av handlingarna, vilket skedde den 13 juli. Från byn deltog nu samtliga hemmansägare. Två Gode män deltog som vittnen. Märkligt nog gjordes inga tillägg eller ändringar, utan allt godkändes i sin helhet.
Men tvisten var ändå inte över. Båda parter fortsatte att hävda sin rätt till hela området. Häradsrättsförhandlingar i detta ärende hölls den 14 sept. 1835, 26 okt. 1836, 17 jan. 1843, 3 maj 1843, 16 okt. 1844, samt avslutningsvis den 14 mars 1845. Då blev beslutet att: "Icke lagligt skäl finns för bifall till Prästeboställets innehavare p.g.a. obestyrkta föregivande om Ö. Hammarby i Hemmanets läge intill skogstrakten, framhållande yrkande om rätt till andel i tvisteparken, Stora Sveden, för de två Hemmanen Ö. Hammarby, utan varder jämlikt 17 kap. 23§ Rättegångsbalken, påstående därav ogillas, och Bostället berättigat att uti berörda skogstrakt erhålla del, endast för ett hemman, Östanhede. Dock varder rättegångskostnaderna i denna sak kvittade".
Stora Svedén uppdelades år 1848, och delningen fastställdes sedan i dom den 10 februari 1849.

Nya tvister
Ovan nämnda tvist är inte den enda som förekommit de båda parterna emellan. En trakt kallad Almyran har även den varit mycket omtvistad. Här har också förekommit ett flertal förhandlingar inför Häradsrätten om äganderätten. Utdrag ur protokoll från Lagtima Sommartinget med Öfver Tjurbo Häradsrätt i Grällsta, den 3 maj 1843, visar att man i samband med förhandlingarna om Stora Sveden, också inbegriper Almyran. Detta genom att hänvisa till protokoll av den 2 maj 1716, och den 10 oktober 1717, vilka utvisar "Att sedan Västankils by påstådda rättighet till en i Almyran belägen ängsteg, benämnd Trästviken, blivit av Häradsrätten ogillad, och i grund av ett av Häradshövdingen Lasse Nilsson år 1490 utfärdat pergamentsbrev, samma ängslägenhet tillerkänd Prästebordet, så hade Västankils byamän till 1717 års Ting blivit av dåvarande Kyrkoherden i Möklinta, instämd för förövat olagligt hygge å skogen som varit instängd tillika med Prästebordets ang. Trätesviken, och därtill varit hörande, men vilket mål blivit uppskjutet, och emellertid allt tillgrepp på skogen vid 40 Marks vite förbjudits."
Mot detta anförde Västankilsboerna "Att sedan genom Kungl. Hovrättens dom är fastställt att den omtvistade trakten, skall parterna emellan efter Örestal fördelas och till Häradsrätten återförvisat endast frågan om det Hemmanet för vilket Bostället bör i indelningen ingå ".
Bostället ombud åberopade nu att urminnes hävd "ej vidare i denna sak vara gällande eller under prövning komma". Man hävdade nu att "med sina ägor gränsa intill Almyran och Trätesviken ". Mot detta kom byamännen att neka till att de instämde till det ovan nämnda bevis, nedskrivet av Komminister I Garff så lydande "På år 1837, vid Kl. 11. Em. kom herr Magister G. Welander upp till min gård och jag stiga ifrån min nattsäng och han förevisade mig förenämnde bevis och som hastigast för mig uppläste och bad om min underskrift och jag frågade Magistern vad detta betyg skulle lända till. Han svarade "Det länder till stängsel emellan Kyrkoherdebostället och Skräddarbo by mötande ägor". Jag svarade "Är de så förhållande, då skall jag visst skriva på för den sak känner jag vara rättvis och i förmenande anledning mitt namn på detta av Herr pastor Garff, utgivna bevis, vilket jag nu finner är intaget i Rikets Kungl. Svea Hovrätts utslag av den 9 mars 1838, om tvisten emellan Kyrkoherdebostället och Västankils by, vilket detta bevis är mig till denna dag obekant om sistnämnda tvist ".
Efter de påföljande meningsutbytena parterna emellan, kunde inte heller denna gång beslut i frågan tas av Rätten som hänsköt ärendet till senare tillfälle och då skulle alla parter ha tillgång av gällande kartor.
De olika tvisterna löstes så småningom i gott samförstånd några år innan Laga Skifte inleddes i byn. Som 1852 kunde genomföras snabbt och smidigt, då ju arealerna redan var uppmätta och de flesta gränslinjerna var redan klara genom alla de tidigare tvisterna. (Mer om detta laga skifte nedan)

Den 22 september 1886 inleddes dock ett nytt Laga Skifte i byn. Genom Hallarens förestående sänkning, erhöll nu byn markarealer, beläget sydväst om byn Lisselbo, eller c:a 3 km. söder om Västankil. Marken var tidigare samfälld och ägarna var inte alltför angelägna om marken, som fortfarande låg i eller invid sjön. Denna mark var i två olika ägodelar, kallad Tofven och Tyntyran. Redan tre dagar senare, alltså den 25sept. 1886 slutfördes denna förrättning.

Den 2 augusti 1840 beslöt byn om särskilda Byordningar. (Se nedan)
 

Västankil 1852 före laga skiftet    (Klicka på bilden för att få den större)
I samband med Laga skiftet konstaterades att de fem Hemmanen som omfattades innehade sammanlagt 70-talet hus med en yta av 2 706,25 kvadratmeter.
Således hade:

  • Erik Eriksson, Litt:A = 13 hus med en yta av 356,79 kvadratmeter.

  • Anders Jansson, Litt.B = 8 hus med en yta av 275,50 kvadratmeter.

  • Jan Jansson, Litt: C = 10 hus med en yta av 620,95 kvadratmeter.

  • Eric Persson Sterbh. Litt:D =9 hus med en yta av 426,65 kvadratmeter.

  • Jan Danielsson Litt:E = 9 hus med en yta av 252,51 kvadratmeter.

  • Erik Persson, Litt:F = 21 hus med en yta av 773,85 kvadratmeter. 

Hela bytomten har en yta av c:a 275x100 meter, där således samtliga ovan nämnda hus inrymts. Dessutom har det funnits ett antal torp och backstugor i området. Dessa har ej inräknats i husbeståndet. Denna bytomt, som i Fornminnesförteckningen har Nr. 176, är väl bevarad. Många av husgrunderna är fortfarande väl synliga.
 

Fornlämningar
Inom byn finns 13 fornlämningar:

  • Nr 50. Det är 3 st. torp Smen`s, Torpet, och torpet Vesters Backe.

  • Nr.119. Stenåldersboplats med bl. a. ett flertal fynd av stenyxor och flintspetsar.

  • Nr.131. Fyndplats för stenyxor.

  • Nr.132. Tjärdal.

  • Nr 134. Tjärdal.

  • Nr 137. Tjärdal.

  • Nr.133. Gruvhål. Här kan ha funnits kvarts.

  • Nr.135. Dammvall, belägen vid korsningen Kilsån-Landsvägen mellan Nordankil och Boda. Här låg Västankils bys vattendrivna kvarn på västra sidan ån och Nordankils kvarn intill på den östra sidan.

  • Nr. 136. Stenåldersboplats. Här har bl. a. hittats ett flertal trindyxor av sten.

  • Nr. 176. Byns gamla tomt c:a 275x25-65 meter, där byns fem jordehemmans 70 talet hus inrymdes. Dessutom fanns även ett flertal backstugor här.

  • Nr. 245. Stenåldersboplats, på ett område av omkring 20 kvadratmeter.

Märkliga namn inom byn
Inom byn finns ett antal platser som benämns med namn, som väcker en del undran. Namn
som Hässjan, Suggviken, Ormäkrarna och Fågelhalsen är exempel på sådana. Lättare kan man gissa sig till att vid Björhålet har det kanske synts en björn? Tegelugnstäpporna är troligen en plats där tegelugnar funnits aven om ingen idag kan fastställa detta. Vid Lapphällarna, som är byns högst belägna plats, lär det en gång ha funnits en lappfamilj.
På bergsklacken Källarberget har tidigare stått en backstuga, som idag finns invid vägkanten nära Sundsbacka. Den lär ha flyttats dit i början av 1900-talet.
Gillermossens namn kommer från tiden då man gillrade fällor vid jakt av skogsfågel eller annat vilt. På allmänningar gjordes oftast permanenta rovdjursfällor, i första hand då för varg.
Mitt på skogen på vägen mellan Västankil och Kyrkan finns en mosse, (Kyrkmossen?), som kallades Juldagskärret. Anledningen sägs vara att folket på väg till julottan stannade till här för att ta sig en sup.

Präst ihjältrampad av sin häst
Den 1 augusti år 1613 omkom socknens 1:a Capellan (komminister) Laurentius Petri (Lars Pettersson) strax väster om Västankil, på Kyrkskogen i samband med en Sockenbudsritt som på den tiden var mycket vanligt. Han hade fallit ur sadeln på sin häst och fastnat med ena foten kvar i stigbygeln och därefter blev han ihjältrampad av sin häst.

Men det fanns inte bara bönder...
Även om Västankil är en utpräglad jordbrukstrakt har det här även funnits personer som idkat andra yrken som skräddare, smed och snickare.
Särskilt det senare yrket har blivit känt för eftervärlden genom att i torpet Snickars eller - som det numera mest kallas Lilla Täppan - har bott två generationer snickare, som tillverkat många vackra möbler som väl fortfarande finns i många hem i socknen. Erik Eriksson och hans son Karl-Erik Eriksson, "Snickar-Karl", var båda mycket skickliga möbelsnickare. Karl kom bl.a. i början av 1900-talet att renovera det stora och vackra ekskåpet, som fortfarande finns kvar på pastorsexpeditionen. Skåpet är kvar efter kyrkoherde Daniel Ramén, som verkade i socknen 1731-1781. Vem som tillverkat detta skåp är inte känt, men med stor säkerhet är det gjort under den senare delen av 1600-talet. Skåpet har mycket stora likheter med ett skåp på Läckö slott och har troligen samma tillverkare som detta. Materialet är ek som sjunkit i vatten.
Andra kända personer som bott och verkat i byn, är bonden och politikern m.m. Gustav Klingström. Om honom kan du läsa nedan.

Sala gruva behövde vatten ...
Västankils marker var förhållandevis inte lika hårt översvämningsdrabbade som de övriga kilsbyarna i samband med sjön Hallarens uppdämning till förmån för vattenkraft till Sala Silververk under åren 1500 till 1800. Det har beräknats att för Hallarens vattensystem inte mindre än 4191 tunnland jord sattes under vatten, dessutom vattenskadades 4298 tunnland, d.v.s. totalt 8489 tunnland som bönderna förlorade för sitt jordbruk.

... och ved och kol...
Men byborna här - liksom i hela Möklinta och även de övriga 5 socknarna närmast Sala - blev mycket hårt drabbade av verksamheten vid Sala Gruva. Detta därför att Bergslaget, det s.k. "Statliga" bolag som drev gruvan, kom att arrendera alla dessa 6 socknar. Detta innebar att dessa sockenbor krävdes att som skatt leverera mycket stora mängder ved och kol till gruvan, samt att varje hemman skulle årligen bestå med 24 öke- och drängdagsverken. Dessutom skulle man ansvara för skötseln av alla dammanläggningar, samt å-rensningar.
Det var ansenliga mängder som behövdes. År 1652 t.ex. gjorde man i gruvan av med nära 40000 kubikmeter ved, och 6000 stigar kol (1 stig = 12 tunnor). Därför vittnades det ofta om bristen på skog i hela området omkring gruvan. Av den anledningen kom Bergslaget att arrendera ytterligare 6 socknar. Men bönderna i dessa socknar ansåg det vara bättre för dem att köpa virke från de närmare belägna socknarna, som därmed ytterligare beskattades på skogmaterial. Dock kunde de hemman som hade ont om skog istället få leverera spannmål eller betala i penningar.

...och körningar...
Vindarna (hissarna) i gruvan kördes med hjälp av hästar. Ofta tvingades bönderna till akterkörning (vindkörning) även under den bråda andtiden. Denna körning krävde varje gång 175 hästar och lika många karlar. År 1649 förordnades det att den som försummade vindkörningen, skulle böta 5 Daler Silvermynt. d.v.s. lika mycket som en bättre avlönad arbetare tänade under en hel månad. Det beräknades att det behövdes c:a 8 000 vindkörningar om året. År 1652 gjordes det 7 374 körningar. Totalt fanns på 1600-talet 9 vindar för vatten- och malmuppfordringen.

... och linor...
Till vindarna behövdes det linor. Första tiden användes endast hamplinor. Senare även läderlinor Dessa krävde en ansenlig mängd oxhudar Till en 80 famnars (2 famn = 6 fot = 1,8 meter) lång lina gick det år 1570 åt 270 hudar och 5 lispund ister. D.v.s. 3 hudar per 1,7 meter. Detta år förbrukades 299 oxhudar, 32 ko- och stuthudar, samt 12 skeppspund, 15 lispund, 17 marker hampa (= ca 2500 kg.). En läderlina höll vanligtvis i 4 månader. Till en 100 famnars lina förbrukades 6 skålpundhampa och 3 tunnor tjära. Linans tyngd torde per meter ha varit 5-7 kg, En hampa-lina höll 2,5 gång längre än en läderlina. Järnkättingar användes inte förrän efter år 1613.

Sala gruva släpper greppet
Under den senare delen av 1800-talet löstes Möklintas bönder från tvånget av att endast få leverera sitt kol till Sala. Detta var en stor lättnad då priserna var betydligt högre på andra orter.

Byordning för Västankil
Denna byordning för Västankils by beslöts den 2 augusti 1840:

  • Först bör det vara en Ålderman, och en Bisittare, som bör gå i tur varje år.
  • När alle man, eller någon av grannarna finner nödigt att sammankalla byns jordägare, skall Åldermanen utskicka en Klubba, som ofördröjligen skall gå i vanlig ordning. Husbönderna skall lika skyndsamt infinna sig hos Ålderman, vid 4 Daler plikt. Om ej Husbonde ej är tillstädes, bör någon av dess husfolk infinna sig för att avhöra, vad det bliver avgjort, men ej äga rättighet att neka och befalla något vid 4 dr. plikt.
  • Om våren, innan kreaturen utsläppas, skall Ålderman sammankalla grannarna, för att rådgöra om ledens igångsättande och gärdesgårdens uppresande. Då vid samma tillfälle bör utsättas en viss tid att varje jordägare eller granne skall hava sina gärdesgårdar eller langenbråtar i fullkomligt stånd då gärdesgård bör vara tät, fast, samt 2 alnar hög till half rå och langenbråte tät stadiga samt 10 eller 12 qvarter hög där det behövs. När den utsatta tiden är förbi i detta samhälle med alla grannarna, förrättas gärdsgårds- och bröttsyn. Då de som intet utan laga förfall har sin till detta hägnad i för omskrivne stånd, plikte 8 Dr. och skall ånyo åläggas en viss tid. Försummas ånyo, plikte han dubbelt, och sedan verkställs av Ålderman för lego.
  • Haver någon okynnes kreatur som florerar eller sig inbryter, skall grannarna sammankallas. Dessa kreaturs ägare tillsägas att det skyndsamt fängslas. Försummas det, plikte han 12 Dr. och själva skadan.
  • Begynnelse till slåtter, böra i somrar överenskommas.
  • Om vintern och vårar, när det blir bart, skall ej svin utsläppas på rågen. Men skulle det ske, skall Ålderman sammankalla sina grannar och överenskomma om gärdet skall hägnas eller dessa kreatur skall innestängas. Bryter någon däremot böte han första gången 8 Dr. och sedan dubbelt. Likaledes om våren, när trädesgärdet blir bart, får ej svin dit släppas förrän det blir överenskommit om de skall ringas eller grindarna skall igångsättas och någon tid dessa kreatur utestängas. Överträder någon detta, plikte 1:a gången 4 Dr. sedan dubbelt.
  • Om sommaren skall aldrig något betande i varken äng eller gärden tillåtas utan allmän överenskommelse. Det han ej har inom egen hägnad, vid 12 Dr. plikt, för varje gång.
  • Om hösten då ängar och gärden blivit avbärgade, skola ej några kreatur insläppas förrän alla har i sammankomst kommit därom överens och utsatt sitt dato och vad och huru många kreatur var och en skall innesläppa. Den som sig däremot förbryter, plikte 12 Dr.
  • Om Vallhjon olovligt, utan byns sammankomst och allmänna bifall vågar att i ängar och gärden insläppa kreatur, plikte 12 Dr. Har det ej något att plikta med vare då hans Husbonde eller föräldrar skyldiga att i dess ställe gälda detsamma.
  • Finner någon av grannarna att någons gärdesgård, grind eller led i vad tid på året som helst vara bristfälligt gill, strax tillkänna åt dess ägare och tillika åt Ålderman, som då skall hava uppsikt att det blir skyndsamt reparerat Försummas det, plikte han 4 Dr. Ser eller man ej sedan efter då han har därom bevisligt blivit tillsagd, böter han 2 Dr.
  • Likaledes om någon finne kreatur vara olovligt inne, skall han det ut möter skyndsamt tillsäga i samma ordning och plikt förutskrivne punkt stadga.
  • Överträder Ålderman något vad för omskrivne Byordning stadgar, vare skyldig samma böter som varje punkt beskriver.
  • När någon Bystämma är, inställer sig någon annan än med de som äro Husbönder med obehörigt givat och smädesord samt svordom, plikte den 6 Dr. Likaledes om Husbönder i Bystämma överfalla varandra med svordom, plikte 8 Dr.
  • Om någon blivit fälld till böter, skall de strax vid Bystämmans slut uttagas av Ålderman och Bisittaren. Finns ej pengar, tages pant, som under viss utsatt tid skall jämlöpas. Sedan äger Ålderman frihet att sälja det och återställa ägaren det som bliver över plikten. Dessa böter skall Ålderman driva redig räkning över, samt förvara det tills det blir någon passelig utgift på hela byn. Dessa böter är in Banco. Skulle något nytt infalla kunde det insättas på detta ark, Men innan detta kan gälla, skola alla underteckna sina namn, och sedan Stadsfästas vid Wällofvlige Häradsting.

Även skall Ålderman hava noga uppsikt inom by, om eldens bevarande. Enligt med Brandstodsförordningens Stadga.

Erik Pärsson, Eric Ersson, J Hedlund, Olof Olsson, Per Israelsson, Karl Ersson, Anders Josefsson.

Och kommer denna Byordning att vara gällande ifrån nedanstående dato
Västankil Möklinta den 2 augusti 1840.

Bevittnas av:
Äldre Eric Pärsson, Eric Ersson, Johan Hedlund, Anders Andersson, unge Erik Persson, A. Andersson, Karl Ersson, Anders Jansson, Daniel Jansson i Nordanberg.

Laga skifte i Västankil
Begäran om Laga Skifte i Byn hade gjorts av Johan Danielsson den 26 mars 1852.
Som förrättningsman hade utsetts Kommissionslantmätaren J G Dahlqwist.
Det första sammanträdet hölls den 8 juni 1852.

Byns delägare - alla var närvarande - var för Hemmanet
Nr 1. Erik Ersson, ägare av 1 Öresland, å 1/8-dels Mantal, Anders Jansson, ägare av 1 Öresland, å 1/8-dels Mtl, samt Anders Andersson, ägare av 2 Öresland å 1/4 Mtl.
För Hemmanet Nr.
Nr 2. Erik Persson, ägare av 2 Öresland, å 1/6-dels Mtl, Gamle Jan Danielsson, ägare av 1/12-dels Mtl., Unge Jan Danielsson, ägare av 1 Öresland och 2 penningland (pgI) å 1/6-dels Mtl.

Som Gode Män under förrättningen verkade Erik Olsson i Visbäck och Jan Jansson i Skräddarbo.

Som underlag för Skiftet hade framtagits:

  • Karta med beskrivning, upprättad vid Storskifte å byns skogsmark år 1760 av lantmätaren Anders Sörman, fastställd den 16 mars 1765.

  • Karta med beskrivning, av E. Ungroth, tillkommen vid fördelning av byns åkerjord år 1795, fastställd den 30 maj 1796.

  • Karta med beskrivning över "Stora Sveden ", upprättad år 1848, vid delning mellan Västankil och Möklinta Pastorsboställe, fastställd den 10 februari 1849, där parterna kom överens att utöver byns område vid V. Hallaren, även äger två mindre ängstegar. Dessa handlingar uppgav att "skogsmarken och åkerjorden väl äro delade, men ingalunda ute på beskaffade skiften enligt Kungl. Skiftesstadgan av den 4 maj 1827".

Nu gjordes nya mätningar och graderingar på jorden, med ovanstående handlingar som underlag. Efter det att detta i praktiken genomförts, träffades följande överenskommelse den 27 september 1852:

Jord av o-skifte avdrages för gemensamt begagnande:

  • Grändvägen, från Kyrkan till Sunnankils ägor, till 15 alnars bredd

  • Väg från byn, till Kilströms torp

  • Vägfrån byn till AImkärret.

  • Vinterväg, från nuvarande väg, dels till Boda bys Västeräng, och dels till bron och Stockvallen.

  • Väg från byn, över Byvägen, till Nordankil

  • Backvägen över Berget till Grändvägen.

  • Boda kyrkväg.

Dessutom avdras flod- och avloppsdiken och upprensning av Kilsån. Här avräknas å Västankils-landet 1 alns bredd samt avloppsdiken genom Almkärret till Kilsån med 4 alnars bredd Dessutom en rad andra diken. Detta skall ske med en gemensam kostnad.

En av byns delägare, Erik Persson, avled kort efter Laga Skiftets igångsättande. Detta Hemmans Sterbhus representerades nu av dess förmyndare, fjärdingsman Erik Andersson i Valsätra, för 16 penningland, samt den övriga delen, av unge Jan Danielsson.

Det nya Västankil tar form
Den 17juni 1853 godtog delägarna resultatet av graderingen av marken, samt fördelningen av skiftena, som utföll så att:

  • Erik Ersson
    utflyttar 1000 alnar från sin gamla boplats till Vretåkersskiftet.
    Fastigheten får beteckningen Litt:A om 1/8-dels mtl om Ett Öresland.
    I dag benämns gården Klingströms vilket syftar till namnet på nuvarande ägarsläkt.

  • Anders Jansson
    utflyttar 1500 alnar från sin gamla boplats.
    Hans nya hemman benämns Litt:B om 1/8-dels mtl om Ett Öresland.
    Gården benämns idag för Forsbergs, vilket syftar till namnet på den nuvarande ägarsläkten.

  • Jan Jansson
    erhåller 1/4-dels mtl. om Två Öresland, med rättighet att kvarbo.
    Gården som benämns för "Nerstu", (Nerstugan, eller den nedre stugan), och får beteckningen Litt: C.

  • Avlidne Erik Perssons Sterbhusdelägare
    erhåller för 1/12-dels mtl om 2/3-de1s Öresland Litt:D, Almkärrsägan, med utflyttningsskyldighet, 3500 alnar från den gamla boplatsen.

  • Gamle Jan Danielssons
    nya fastighet benämns Litt:E, om 1/6-dels nitl. om 1 1/3-dels Öresland, med rätt att bo kvar. Numera är detta hemman sammanslaget med E. Perssons Sterbhus' hemman om 1/4 -dels mtl. om två Öresland, med Litt:F. Gården benämns i dag för Sörgårds (Den södra gården).

Soldatens hus förblir orubbat, och erhåller här även ett planteringsland.

Kostnader för utflyttningen
Skiftesmännen ansåg att det bör utgå understöd av allmänna medel till:

E. Perssons Sterbhus till hjälp med utflyttningskostnaderna med 78 riksdaler, 20 Skilling Banco, samt åt
E. Ersson, 66 Rd, 8 Sk., och Anders Jansson med 57 Rd, 4Sk.Banco.

Alla Hemmansägare skall gemensamt i förhållande till sin fastighets storlek svara för alla kostnader som Laga Skiftet åsamkar efter följande prislista:
Ett mansdagsverke av en arbetsgäldperson, betalas med 32 Skilling,
Ett Ökedagsverke, bestående av en häst och en karl, betalas med I Rd. 16 Sk.Banco.

För E Perssons Sterbhus uppskattas flyttningskostnaden enligt följande:

Nedtagning av Mangårdsbyggnadens tak = 4 mansdagsverken à 32 sk, =
Väggar och innanrede nedrivs och uppmärks, =16 - =
Murar nedtages, teglet rengörs, =6 =
Bortforsling av allt trävirke, = 10 öke, - och 10 =
Sten, och undermurar anskaffas med 4 ökedagsverken =
Sprängning av erfoderlig sten =
Knuttimmer inläggs med 2 öke, - och 3 mansdagsverken =
Uppsättning av väggar, erfordrar 12 st. - " - =
Uppsättning av murar kräver 10 fläntlängardagsverken =
Murarens arvode =
300 st. nya tegelstenar, å I Rd.pr. 100 st
6 tunnor Kalk, till murningen, å 1 Rd pr. tunna
Anskaffning av sand, kräver 3 ökedagsverken
Stenfoten uppmuras med 3 mandagsverken
Taket påläggs med 10 st. mandagsverken
Näver till tak och golv
Fyllning till tak och golv, kräver I öke- och I mansdagsverke
Uppsättning av inredningen kräver 20 mandagsverken =
400 st. Spik, å 15 sk. Pr 100 st. =
Rappning och målning =
Flyttningen av uthusen, och uppsättning av dessa uppskattades till =

2,32
10.32
4.00
20. 00
9.16
6 32
4.32
8.00
6 32
16.32
3.00
6. 00
4.00
2.00
6.32
3.16
2.00
13.16
1.16
4. 00
I 73.16

Totalt kostade gårdarnas flyttning 864 Riksdaler Banco

Den 8 maj 1855 avslutades Laga Skiftet i Västankil utan att några av bydelägarna
känt sig särskilt mycket förfördelad.

Soldater i Västankil
Västankils Soldatrote Nr.75 var en Korpralsrote, där soldaten bar namnet Skult från starten 1683. Namnet ändrades år 1800 till Hall. En sentida ättling till en av soldaterna, David Hall, var finansminister i mitten på 1900-talet. 16 st. soldater hann verka här.

Rotebönderna var år 1694:

  • Lars Andersson Västankil

  • Anders Andersson Goddarbo

  • Mats Andersson Berga

  • Anders Carlsson Balsbo

  • Nils Larsson Hallarsbo

Följande soldater har funnits i Västankil:

Antagningsår

Soldat

1683

OLOF PERSSON, Levnadsöde okänt.

1709

MATS ANDERSSON, Han flyttade till Nr 98 inom Kompaniet.

1709

DANIEL NILSSON, Född 1684 i By socken. Han tillfångatogs 1713 i kriget mot Danskarna. Det finns inga uppgifter om att han återkom.

1714

MATS JANSSON, Född 1683 i Möklinta. Han flyttade till Nr. 122 inom Kompaniet.

1715

ANDERS ANDERSSON, Född 1698. Han avancerade till Rustmästare år1742, under kriget i Finland

1743

LARS LARSSON Född 1716. Flyttade till detta Nr från Nr.95.Gift med Catarina Larsdotter, f 1722 i Sala, död 1745. Under kriget i Pommern, 1758 befordrades Lars till underofficer. Han fick avsked år 1766.

1767

PETTER FREDENGREN. Rustmästare.

1769

ERIK BROMS Förare. Kom till detta Nr från Nr 118. Befordrades och flyttades till Kungsörs Kompani.

1776

JOHAN QVIST, Minderårig, Volontär.

1789

ANDERS PERSSON, Född 1763. 166 cm. lång. Dog den 2 maj 1790.

1790

ANDERS ANDERSSON, född den 14 mars 1770 i Tortuna. 170 cm. lång. Gift 1:a ggn. 1792 med Lisa Nilsdotter, dotter till nr. 76 Nils Nilsson-Lustig. Född i Kolpelle, Möklinta socken, den 7 september 1765. Död 15 januari 1793. Gift 2:a ggr. år 1794 med Cajsa Larsdotter, dotter till Nr. 78 Lars Jansson~Bårfält, Bår, Möklinta socken, född 1764 i Bår. Anders dog 22januari 1806 i Rötfeber. Under Anders tid, år 1800, ändrades Rotens namn till HALL.

1806

PER LARSSON, Född 1788. 168 cm lång. Gift med Stina Jansdotter, f 1782 i Lilla Hallarsbo. Per dog den 31 oktober 1808.

1809

ANDERS PERSSON, född 1788,173 cm. lång. Gift 1810 med Cajsa Ersdotter, f 21/12 1778, den 5 januari 1863. Anders dog den 31/10 1817.

1818

JAN ANDERSSON Född den 16/6 1797.174cm. lång. Gift l:a ggr. år1818 med Lisa Perdotter född i Hallarbo år 1796.Gift 2:a ggr. år 1859 med änkan Stina Gustafsdotter, f 1812, död i lungsot den 16/7 18 73. Jan fick avsked med underhåll år 1843, då han var lam i höger hand

1844

GUSTAV ANDERSSON Född den 11 mars 1822 i Möklinta. 176 cm lång. Gift 1848 med Stina Andersdotter, f 22/9 1817, död 13/8 1896. Gustav fick avsked 1869, och dog den 22 april 1892.

1870

LARS JOHAN NORSTRÖM, Född den 29 juni 1850 i Sala stad 161 cm. lång. Gift år 1875 med Carolina Lundqwist, f 1855.

Gustav Klingström
Gustav var en av Möklinta sockens mest kända män. Han föddes den 16 september 1902 i hemmet i Västankil, vars gård han övertog år 1937 från sina föräldrar, bördiga från Fellingsbro och där fadern kommer från soldatsläkt. Numera ägs gården av Gustavs och hans hustru Märtas yngsta son Torsten.

Redan som barn fick Gustav deltaga i gårdens alla sysslor, vilket ju på den tiden var helt vanligt. Åren
1921-22 studerade han även på Tärna Folkhögskola.

Ideellt intresserad har han med nit och intresse varit Föreläsningsföreningens ordförande i 20-talet år. Inom Bondeförbundet, senare Centerpartiet, var han ordförande för Möklinta-avdelningen i många år. Under lång tid var han även kassör i RLF-avd. Han var även mångårig ledamot i kommunalfullmäktige samt kyrkofullmäktige och kyrkorådet sedan 1940-talet. Han var även kassör i Kyrko- och Prästlönekassorna, samt även under lång tid kyrkvärd samt boställesvärd inom pastoratet. Han var ordförande och kassör inom Barnavårdsnämnden samt dessutom ett flertal andra uppdrag.

Mest minns man dock honom för hans stora engagemang för Möklinta Andelstvätt och Möklinta Bygdegårdsförening, där han var en av de drivande initiativtagarna

I Andelstvättföreningen var han dess kassör från starten i februari 1950. Tvättmängden var det 1:a året
19000 kg. Tvätten som numera drivs i privat regi hade efter utbyggnad 1957 en tvättmängd av 83000 kg. Som mest tvättades det år 1963 med 110000 kg. En anmärkningsvärd utveckling med tanke på att liknande inrättningar tvingades att sluta sina verksamheter under denna tid. Lokalen denna tvätt var inrymd i är f.d. Möklinta Mejeri. Men det var Möklinta Bygdegårdsförening som köpte anläggningen av Mjölkcentralen som hade ett enda krav. Det var: "Förbud att bedriva konkurrerande verksamhet med mejerihanteringen".

Dock är det som den drivande kraften för byggandet av bygdegården, Möklintagården, han är allra mest känd. Genom att flykten från landsbygden redan nu var kraftig, var alla överens om att något måste göras för bygden. På initiativ av SLU-, RLF-, och JUF-avdelningarna, samt Blå Bandet och Arbetarekommunen hölls ett möte den 17/1 1944, där enighet rådde om att en bygdelokal var behövlig. Den 25/8 1948 bildades Möklinta Bygdegårdsförening som omgående uppdrog till sin styrelse att inköpa Mejeriet med tomt för 20000 kr inkl. inventarier.

Föreningens tillgångar år 1949 var 41000 kr. varför ekonomisk hjälp begärdes från kommunen Dess fullmäktige bordlade först frågan men tvingades att återupptaga frågan igen den 30 april 1952. Frågan kom att behandlas under två timmar. Från början var de styrande inte sams om tagen. Många ville skjuta på ett byggande. Frågan gick till votering, där bygdegårdsivrarna vann med 18 röster mot 6. Då hände något som väl aldrig tidigare hänt på ett fullmäktigesammanträde i Möklinta. Åhörarna - och det var fullsatt i Templarelokalen den gången - applåderade. Spontant och länge.

Som entreprenör för bygget anlitades Grytnäs Bygg AB. Totalt kom hela bygget att kosta 370000 kr. För finansieringen hade 60% erhållits i statliga lån och bidrag. Kommunen och frivilliga tecknade andelar till ett samlat stort belopp. Av Möklinta Sparbank och Rotehållarnas besparingsfond fick man 100000 kr. Lokalen, som är placerad i socknens centrum, är inredd med många praktiska utrymmen både mindre och större, till vars inredning enskilda och föreningar skänkt inventarier till stora värden.

Gården har blivit och är, en självklar samlingsplats för alla och de flesta lokalerna är ständigt uthyrda till enskilda och socknens många föreningar.

Möklintagården invigdes den 25 oktober 1953 av landshövding Ragnar Casparsson. Vid invigningshögtidens inledningsanförande sa Gustav Klingström bl.a.

"När flaggan i dag går i topp, markerar det ett nytt steg i vår bygds kulturella utveckling. Det är många och mera betydande steg som tidigare tagits. Kyrkan där uppe på åsen och den kristna tron har väl varit det som mest gripit in i vår utveckling från naturfolk till kulturfolk. Med skolväsendets utveckling och åldringsvården har vi tänkt på barnen och de gamla. Enskilda grupper med gemensamma idéer har slutit sig samman och ofta med stora ekonomiska uppoffringar byggt lokaler till sina behov, som t ex de frireligiösa och nykterhetsfolket. Men det har också under tiderna varit steg som ekonomiskt fört oss framåt men kulturellt tillbaka. Det Laga Skiftet måste nog betecknas som ett sådant steg. Det starka gemensamhetsband som har funnits inom de gamla byalagen och som gjorde att byn höll så starkt samman blev då svagare. Senare tiders folk har sökt ersätta den gamla gemenskapen som fanns inom byarna med gemenskapen inom föreningarna. Då har ett nytt problem uppstått. Var skall vi samlas? Ofta har skolorna och nykterhetsfolkets lokaler varit de enda samlingslokaler som stått till förfogande. Stat och kommun har inte tidigare ansett sig ha någon skyldighet att ordna lokalfrågan Det var först år 1942 som statsbidrag beviljades för detta ändamål. Vi hoppas att den lokal som idag invigs, skall bli en länk, som liksom den gamla byn förenar oss, men inte bara inom byn, utan i stället inom hela vår socken."

Gustav Klingström dog år 19 73, drygt 70 år gammal.