Olof Fredrik Vahlin

Född i Falun 22 april 1805
Erhöll Svenska Akademiens andra pris år 1835  för skaldestycket "Bröllopet på Gulleråsen"

Sven-Olov Larsson har i sina forskningar stött på en kyrkoherde i Möklinta (1842 - 1852) Olof Fredrik Vahlin, som av Svenska Akademin tilldelades andra pris för sitt skaldestycke "Bröllopet på Gulleråsen".  Sven-Olov hade av Svenska Akademin lyckats erhålla en kopia av Vahlins handskrivna manuskript och gjort en renskrift på sin dator. Båda delarna skänkte han till Möklinta hembygdsförening på årsmötet den 27 februari 2001. Texten redigerad av Lennart Parknäs.


Först några data om Vahlin, som Sven-Olov samlat in:
Olof Fredrik Vahlin, föddes i Falun år 1805.

Den I maj 1828 prästvigdes han och utnämndes genast till slotts- och hospital-predikant i Västerås. Han var även föreståndare för Västerås Folkskoleseminarium innan han kom till Möklinta år 1842 som dess församlingskyrkoherde. En befattning han innehade till år 1852 då han flyttade till Gagnef i Dalarna, där han utnämnts till prost. Under tiden som slottspredikant i Västerås hade han att bereda sju personer till döden och ledsaga dem till avrättningsplatsen.
Vahlin var mycket litterär. Han erhöll Svenska Akademiens andra pris, för skaldestycket "Bröllopet på Gulleråsen" år 1835. Han utgav även flera samlingar av dikter, som var införda i kalendrar och tidskrifter.

Vahlin avled år 1862.
Hans son, Olof Waldemar, blev en känd politiker och riksdagsman. Han var också läroverksadjunkt i Falun.
Artiklar (med porträtt) om Olof Fredrik och hans son kan du läsa i Svenskt Biografiskt Handlexikon.

Och här har du själva skaldestycket. Läs och njut!

BRÖLLOPET PÅ GULLERÄSEN
Skaldestycke av Olof Fredrik Vahlin.

Ren, som om hon badat sig i vågen,
Som en bild av oskulden och friden
Höljde sig på stranden Rättviks kyrka,
Men kring Helgedomen slöste solen
Med sin rikedom ett festligt altar.
I var kulle blomstrade, och vinden,
Spridde rökelse omkring bland folket,
Som i helgdagsdräkt, från berg och dalar,
Samlades, att fira sommarens högtid

Vilken dag! Som världens första sabbat!
Stod den i förklarad glans, och fyllde
Med förtjusning varje skapat väsen.
Blommen öppnade sin kalk, och fågeln
Där han gungade i trädets krona,
Eller lyfte sig mot skyn, sin känsla
Göt sina sångers jubel; bäcken
Blandade sin röst med tempelklockornas,
Och i sjön, vars bröst blev även lugnat;
Speglade sig klart av nejdens skönhet,
Som ett paradis ännu sig speglar
I den frommas sinne, då han beder
"Gud vad Du är rik och god !" Jag ropte
Saligt rörd, och ilade från berget.
Från den härligaste syn på jorden,
Att; i templets valv, bland fromma bröder,
Sjunga Herranom hans lov, och offra
Förstlingen av mina skönaste känslor.

Ivar Bryntesson, som just den dagen,
Åtti somrar fyllt; och femti somrar
Börjat och ledsagat tempelsången,
Trädde fram, i sina vita lockar,
Med sin mässingknäppta bok; i koret
Och ännu med stark och säker stämma,
Sjöng för trenne brudpar bröllopspsalmer.
Hög och värdig syntes jubelsångarn,
Där han stod i fosterländska dräkten,
Lik en vålnad av de gamle Göther,
Lik de hjältar, som för Wasa stridde,
Och med undran än vid Ornäs skådas
Men som de, han har ej svärd och båge,
Och förtryckets hämnd ej heller ledde,
Som ett moln med åskor, på hans panna,
Hoppet var hans bok; uti hans äga
Glänste fromhetens och hoppets pärla,
Och en mild förklaring på hans anlet
Spridde solen med sin middagsstråle.
Rörd var gubben; ty av åtta söner,
Som med hoppets blom förnöjt hans somrar,
Och hans höst med dygdens frukt belönat,
Skulle tre de yngste med en maka
Från idag beträda livets kullar.

Också spelte i hans hjärta bloden
Med föryngrad värme, då de käre
Tågade förbi med vördsam hälsning,
Och vid handen förde sina brudar,
Ädelt smyckade med gyllne kronor
Stolt ledsagade av tjugu svenner
Och att lika tal av bygdens döttrar.
Själv Församlingen i fyllda bänkar,
Reste sig, och med en stum beundran
Såg de härliga, de stolta paren,
Ty kring Siljans strand, från Idres fjällar
Ned till Brunnbäcks färja, icke vuxit
Ynglingar med mera mod och styrka,
Och ej "Dalarnas Arkadien" burit
Yppigare blomster i sitt sköte,
Men de älskade, de sälla krökte
Knä vid knä en ring om altarrunden
Och beseglade med knäppta händer
Och med böner ur det fulla hjärtat.
Det förbund som deras själar slutit
Och när ordets tolk, med höjda armar,
Sitt välsignade de ungas kärlek,
Steg ur varje bröst en offerlåga,
Ren som Abels ; att från höjden kalla
Ned den nåd som fyllde änkans kruka,
Som ger växten åt det sådda kornet,
Bygger tyst uppå den fromma lycka
Och befäster glädjen i hans boning.

Högtiden i templet så var slutad,
Och i brokigt vimmel spriddes folket
Hit och dit på sina skilda vägar,
Båtar flögo, och med femton årpar,
Tävlande i kraftig rodd, till Stumsnäs,
Och till Vikarbyn med hundra grannar,
Men den gamle följde bröllopsskaran
Hem till Gulleråsen, som i molnen
Stolt sig höjer, med en krans av furor,
Och i Dalas blåa öga speglar
Blomstervåren av sin friska fägring,
Och det fulla axens gyllne smycke.

Glad stod hyddan i det gröna lövverk
Och med 1iljor i sitt hår sprang bäcken
Sjungande förbi dess röda väggar.
Grinden välvde högt på blomsterbåga,
Mitt på gården yvde sig en majstång,
Även bröllopsklädd, och fyra spelmän
Bjödo upp till dans omkring dess spira
Si! Då flyktade det höga allvar,
Varje panna ljusnade, och glädjen
Svävade omkring på löste mågar

Par om par flögo ungdomen kring gården,
Sträckte ut sin långa rad och skifte
Åter rörelsen i nya former,
Eller fyllde den med skämt och sagor,
Med en växlad lek den korte stunden,
Och i världen såg blott gröna lunder,
Gästabud och Kärlek och en sol som
Lik midsommarens, går aldrig under.
Men de äldre, vid sin fyllda kanna,
Sutte i förtrolig krets, och talte
Om de dagar, som förgått, de skiften,
Som de under vandringen har präglat.
Mången skröt, hur han ren ensam slagit
Fjällets björn, och utan bävan skådat
Skogsfrun värma sig framför hans mila.
Då en annan om sitt eget bröllop,
Om sin maka talte, och om barnen
Och den fröjd som nu hans levnad kröner,
Eller sjöng en enkel sång från fordom
Om de strider, som hans fäder kämpat,
Och de bragder, som åt Dalkarlns rykte
Ger en glans av ofördunklad ära.

Solen skred emellertid mot väster,
Kvällen skymtade, och friska fläktar
Flögo svalkande kring kind och panna

Nu församlades till festlig måltid
Gäst och frände i den gamlas stuga
Rikt var denna prydd med sommarens skatter,
I vart hörn en björk på silverpelare
Lyftade sin gröna krans, och häggen,
Höljd av blommor, doftade i spiseln.
Runtom taket uti rika vågor
Flöt ett bälte, vävt av ängens rosor,
Och uti dess mitt satt gyllne duvan,
I en bur, av ax och väppling flätad.
Men på väggen mellan löven syntes
Här och där en yngling, klädd som Dalkarl,
Dock i anblick och gestalt en förste
Dold för fiendens försåt, han tröskar
Än bland drängarna på bondens loge,
Om han åker, bäddad i ett halmlass,
Som av spejare blir genomstunget,
Än han står igen bland fria männer
Med sitt tal han vinner svärd och hjärtan
Och med dem han dragit ut i striden.
Segrare till slut, han höjer frihetsfanan
Över Nordens fjäll, och Nordens kärlek
Byter Dalkarlns dräkt i Kungens mantel
Med sin Kronas guld hans hjässa smyckar.

Så var stugan prydd, där bröllopslaget
Stod förnöjd, sen det en psalm har sjungit
Och sin bön har läst, vid bordet reder.
Först steg Ivar till ett upphöjt säte,
Efter fädrens bruk, och gent mot honom
Satte sig de unga par, där käril
Sirligt svarvade, den riste platsen;
Gästerna därnest, men dryga kannor
Vandrade från bänk till bänk, och sorlet
Under muntert glam och varma skålar,
Växte vid vart nytt besök de gjorde.

Sorlet tystnade likväl, då gubben
Vördnadsvärd med guldmedalj på bröstet,
På sitt trägna bröst, stod upp att tala,
Alla reste sig jämväl, med undran
Väntade hans ord, ty så i samkväm
Som på Tinget och i Sockenstämman
Var vart öra hans, liksom vart hjärta.
Ljuv och älskad var hans stämma alltid,
Och varhelst den hördes. När han läste
Högt ur Bibeln om de frommas levnad,
Satt vid brasan och förtäljde sagor
Eller och med råd sin granne bistod
Hängde ung och gammal med förtjusning
Vid hans axlar och hans ord, hans rådslag
Som Onkel aktades i bygden.
Tog åter fram sitt älsklingsämne,
Fosterjorden och dess stora minnen
Flammade var ynglings blick, och gubbar
Sågo an till väggen efter svärdet,
Lystne att med Engelbrekt och Wasa
Segra eller dö för Sveriges ära -
Alltså lyssnade envar med vördnad
Och med kärlek, då han, vänd till barnen,
Till de yngsta tre, med deras brudar
Höjde rörande sin röst och sade:
"Mer än femti somrar lövat skogen
Sen jag fått här vid ärvda bordet,
Firade med fröjd mitt eget bröllop
Många vindar sedan dess har verkat
Många skiften har jag också provat
Samma sol jag ser likväl, som strödde
Då sitt guld i mina mörka lockar
Samma ljud, som gav och tog en maka,
Gav åt ynglingen och tog från gubben,
Prisar jag ännu med trogna läppar
Ty hans kärlek både gett och tagit
Aldrig välvde sig sig så mörkt ett åskmoln;
Hans öga icke ser igenom.
Icke bröt det, och med dubbel klarhet
Strålade igen från himlens fäste,
Brände frosten på min ena åker,
Gav den andra en dubbel äring.
Fällde björnen någon ko i skogen,
Mjölkade en annan dubbla stävor.
Revs ett får av vargen, fick jag säkert
Dubbelt avel av en annan åter.
Herren slår, men krossar ej, han prövar
Vad den Gode tar, han ger tillbaka
Med fördubblad vinst, så fädren lärde,
Så förnam jag själv i livets åldrar
Samma lärdom jag i arv Er lämnar,
Samma tro, som hittills glatt mitt hjärta
Och min väg till fridens hem belyser.
Älsken även allt den Gud, som skickar
Sorg och glädje, liksom regn och solsken,
Fromt förtrösten på hans nåd, fast mörker
Höljer Eder stig fast tårar rinna
Dagen föds av natten dock, och solen
Kan ej locka fram en växt ur jorden
Om ej molnet hennes sköt välsignar,
Vården kärleken, den milda, rena,
Bryter mången tagg ur sorgens törne
Läker månget sår, och lägger ofta
Ned en skrynkla på bekymrets panna.
Varen trogna mot varann, en börda
Lättare av tvenne skuldror bäres,
Och en väg, så lång han än må vara,
Görs till genväg av ett vänligt sällskap,
Varen trägna ock; ty fliten finner
Gullberg över allt med rika ådror,
Ingen rätt ännu så väl ha smakat
Som en rätt, med mödans svett förvärvad
Och så sött sov Kungen ej på svandun
Som arbetarn sover på sin halmbädd.

Hyllen fädrens sed, den dragit den dräkt de buro
Enkel var, och gömde barnslig enfald,
Men i starka bröst de språk de talte
Var bekant som traktens och ärans.
Fostrens söner, förr i livet akta
Vad en Dalkarl ständigt heligt aktat
Det är Gud och Fosterland och Konung
När ett kors med Edert namn på graven
Multnat ren, så står i deras hjärtan
Än Ert minne lika friskt bevarat,
Och Er dygd av sena ätter prisas
Något bättre har jag ej förnummit
Av den lärdom jag i tiden samlat -
Vet ej heller, att en bättre given,
Men jag vet, att om I följen därav,
Trives glädjen, i Ert hem, Ert hjärta,
Och när lönnen vuxit ur min aska,
Skolen I uti dess skygd besanna
Vad den gamle sagt Er vid Ert bröllop.

Ivan tystnade - men stod och välvde
Djupa tankar i sin själ Hans öga
Glänste av ett sällsamt sken, som spred sig
Över gubbens huvud, med ett skimmer
Som av morgonstrålen, då han dansar
Glittrande på spetsen av, ett isberg
Så han stod; men plötsligen, som manad
Av en vink ur skyn, han tog från väggen
Ned ett rostat svärd, och tog ur skåpet
Fram en gammal Bibel, den han lade
Jämte sig, i det han talte åter.

"Mina åkrar har jag redan skiftat,
Och envar av Er, I dyre söner;
Plöjer nu med fröjd sitt eget hemman,
Se! Mitt silver skimrar i Er boning
På Er hylla står min koppar, skurad,
Och min hjord, som spridd i rika flockar,
Dricker Ljugarns och Siljans vågor.
Här till Edert hem sin mjölk, sina veL

All min egendom till Er jag delat -
Dock ej två klenoder, dem jag aktat
Mer än silvrets glans, än jordens glädje,
Dem jag svurit att med redligt hjärta
Och med trogen hand, vid gravens portar,
Ge som helgedom åt äldsta sonen
Han, som Gulleråsen även arver.
Hören söner. vad Er fader talar!

Gustav Wasa, på sin flykt häruppe,
Kom en afton till vår stamfar Esbjörn
Och begärde skydd och bröd av honom
Bonden gömde då sin gäst på kullen,
Som nu Kungshög utav oss benämnes.
Men då Wasa sedan kom till välde,
Och belönte redligt sina vänner,
Tog han Esbjörn upp till sig och sade:
"Du har troget skött mig, då jag sårad
Dvaldes vid Ditt hem, fördold i skogen,
Troget följt mig uti stridens faror,
Och jag vet att Du mig ej besviker,
Här ett svärd till minne av Din trohet!
Må Du att i sena åldrar bära
Det till landets värn, med samma heder,
Och med svärdet följe Gulleråsen,
Ledför led, så länge söner födes ".

"Här är svärdet, jag har ärvt det blodigt
Av min fader, då han föll i Pommern.
Själv jag prövat att eggen duger,
Då i olejd strid för Tredje Gustav,
Jag av tjugu fiender blev omvärvd,
Tappert slogs jag; såsom strå för lien
Stöpo männen vid vart slag jag gjorde;
Tills en skäggig ryss står fram och skickar
Raskt en kula genom högra armen.
Men med vänster hand jag grep om svärdet
Och försände ryssen till hans bröder.
Armen lämnade jag kvar, men svärdet
Tog jag till mitt ärvde hem ; och länge
Har det hängt i fredlig ro på väggen.
En gång band jag dock dess stål vid sidan
När Carl Johan denna bygd besökte,
Trädde jag så rustad fram för honom,
Kungen log, och slog milt på axeln ;
Sade vad jag ej förstod, men blicken
Den förstod jag, och för honom, honom,
Ville jag ännu, om det gällde,
Kämpa modigt med den arm jag äger.

Elfte Carl, kom också hit på bygden,
Steg på Kungahögen, och besökte
Sen min farfars hem, den ädle Halvar
Som då firade med fröjd sitt bröllop.
Halvar steg försagd tillbaks, men Kungen
Livade igen hans mod, och svängde
Själv med bruden i en munter polska.
Ej blott guld han brud och brudgum skänkte,
Men en Bibel, där på inre pärmen
Han med egen kunglig hand han skrivit:
"Bygdens bord i dessa fredens dalar
Vården ömt Er tro, Er fromma enfald,
Och Er lycka ingen tar ifrån Eder ".
' "Här är Bibeln, den jag ärvt med svärdet!"

"Dessa skatter vill jag ock behålla -
Detta svärd och denna Bok - så länge
Ögat ännu ser, och hjärtat känner.
Tag dem sedan, Du som först mig skänktes,
Tag dem med ett fromt och ädelt sinne,
Detta arv av yverborna fäder ".

Sagt; och gubben steg med hast från bordet,
Spände svärdet om sin höft, och löpte,
Med en ynglingsfart, till Kungahöjden
Redan stod han där med blottad hjässa,
Med sitt höjda svärd och talte åter;

"Dalkarlns rykte är ej mer det samma,
Som det varit i förflutna tider.
Denna tro, som livat fädrens anda,
Dennes heder, denna kraft, som leddes
Blott till ädla värv - var finns den mera?
Sveket smyger in där äran bodde,
Och fördärvet trängt med sina härar
Över stadens grav och fjällets murar.
Söner, älsklige söner, svärjer,
Att i obefläckad glans försvara
Samma dygd, som prydde våra fäder
Här - där Wasas anda ännu svävar -
Här vid svärdet, som han gav till minne
Av en fosterländsk bedrift, mig svärjen,
Att Er själ skall bliva Guds, Ert hjärta
Fosterlandets och Er trohet Kungens.

"Ja vår själ den tillhör Gud, vårt hjärta
Fosterlandet, och vår trohet Kungen",
Ropade hans söner högt, och bergen
Svarade med fröjd därpå, och solen
Glömde att gå ned, förtjust åt eden.

Men när gubben kom igen till hemmet,
Torkade han tyst en tår ur ögat,
Tryckte alla till sitt fadershjärta,
Och försvann från vimlet i sin stuga.
Bibeln slog han opp, såsom vanligt,
Sjunken på sitt blotta knä vid sängen,
Bad han fromt sin aftonbön och sade:

"Åtti fulla år jag redan njutit
Av Din kärlek och Er nåd, o Fader!
Ingen dag likväl var ljuv som denna,
Fyllt är löftet, Du har krönt med ära
Mina silverår, mina söners lycka
I den ed de svurit, ser jag, Herre
Att Din godhet med var dag förnyas
Dig ske lov och pris o Gud! Mitt hjärta
Är så fullt; Jag ville ännu säga
Dig så mycket, men min tunga domnar -
Helige! Uti Ditt namn jag somnar - ".

I det samma trädde fram i rummet
Sönerna helt sakta, att ej störa
Faderns andakt, men han sov allaredan -
Sov i salig ro den sista sömnen.